Faktabok.se

Igår på Bokmässan i Göteborg ordnade Sveriges författarförbund en programpunkt på Litteraturscenen med rubriken Sanning och stil. Sakprosa var ämnet och programpunkten innehöll ett samtal mellan 

• Anna Ljungstrand, Sveriges första och nytillträdda professor i sakprosa, verksam vid Linnéuniversitetet, 
• Ingrid Carlberg, ledamot i Svenska akademien och författare till bland annat stora biografier om Alfred Nobel och Raoul Wallenberg och
• Karin Westin Tikkanen, som också är författare av facklitteratur, men här i egenskap av representant för Författarförbundet ledde samtalet.

Jag lyssnade ivrigt för att försöka förstå hur de använder begrepp och hur de tänker runt sakprosa för vuxna. Min utgångspunkt är att detta kan vara relevant även för facklitteratur för barn och unga.

Först av allt förvånades jag över deras användning av termen ”sakprosa”. För dem är den ett paraplybegrepp som innefattar till exempel manualer, berättande reportage med mera. De använder begreppet ”litterär sakprosa” för den sortens litteratur som var föremål för samtalet. Jag har nog tänkt att begreppet sakprosa inte innefattade sådant som recept, men där får jag tänka om.

Samtalet rörde sig sedan mellan rubrikernas ord ”sanning” och ”stil”, de samtalade om hur kan man skriva gestaltande och åstadkomma en spännande och intressant läsning utan att som författare lägga egna fantasier till fakta. Det går, och Ingrid Carlberg talade om hur hon genom en omfattande notapparat vill visa eventuella skeptiker att allt hon skriver faktiskt går att belägga i källor av olika slag. Hon var uppenbart förargad på att förlag idag är ovilliga att låta böcker innehålla alla de noter hon som seriös författare vill kunna ge läsaren. 

Omfattande system med noter är mycket ovanliga i faktaböcker för barn, men jag kom och tänka på att jag hört författare till faktaböcker för barn som försökt få förlag att utrusta deras böcker med till exempel register, men fått nej. Konstigt att förlag inte vill hjälpa läsare att handskas med facklitteraturen på ett rimligt sätt!

I samtalet användes termen ”läsarkontrakt” som jag tror innebär att författaren på olika sätt tydligt signalerar att detta är sakprosa och att läsaren därmed kan förvänta sig att det som står i texten är sant. Läsarkontraktet kan upprätthållas genom att författaren synliggör sig själv som forskare och sin process för att finna någon sorts sanning. Jag som vuxen läsare uppskattar mycket sakprosaböcker som är skrivna med ett narrativ som delvis följer författarens sökande efter information. Detta sätt att skriva är ovanligt i facklitteratur för barn och unga, men ibland blir jag glad av att författarrösten träder fram och förklarar att vissa företeelser inte går att säkert förklara. Det hjälper läsaren att förstå att det finns en författare bakom texten, och det ökar tilltron till det som faktiskt står i boken.

Ingrid Carlberg sa att när en forskare har gjort en doktorsavhandling om ett ämne så har den ungefär hälften av den informationsmängd som behövs för att skriva en gestaltande sakprosatext om samma ämne. Förutom det strikt vetenskapliga behövs det mycket kringinformation för att skapa en intressant text om ett skeende eller en person. 

Panelen nämnde att förlag kan vara ovana att källkritiskt granska sina författare. Det juridiska ansvaret för texten ligger ju också på författaren, till skillnad från när texter publiceras i tidningar och det finns en ansvarig utgivare. Det där var intressant att höra, det är viktigt även när man läser vuxenlitteratur att kolla vem författaren är och ifall böcker är faktagranskade. Det slarvas inte endast med böcker för barn!

De här ämnena som togs upp under samtalet är relevanta och intressanta för sakprosan för barn och unga. Hur skriver man så att det blir intressant och spännande utan att röra sig för långt från sanningen? Hur skapas och upprätthålls läsarkontraktet mellan författare och det läsande barnet? Hur kan förlagen sköta sitt arbete så att barn och unga som är intresserade av verkligheten inser att läsning av facklitteratur kan vara ett utmärkt medel för att få korrekt information och en djupare förståelse av komplexa fenomen?

Cilla Dalén

Boken Afrosvenskar – 15 berättelser ur historien (Lilla Piratförlaget, 2023) lyfter fram några hittills osynliga människoöden i svensk historieskrivning. Den 23 september arrangerades ett panelsamtal på Etnografiska museet med författaren Johanna Berg och illustratören Maria Fröhlich. Moderator var Johanna Lundin.

Att facklitteratur för barn och ungdomar får ta plats på det sättet är ovanligt, och bara det gjorde mig på gott humör. Men den stora behållningen var förstås samtalet om boken, som bygger på ett ofta knapphändigt arkivmaterial. Johanna Berg arbetar till vardags på Statens museer för världskultur, där Etnografiska museet ingår. Hon har i flera år arbetat med Afrika pågår, ”ett utforskande och metodutvecklande dialogprojekt med syftet att lyfta fram nya perspektiv på den afrikanska kontinenten med och av svenskar med afrikanskt ursprung”.

Inom ramen för projektet grävde hon fram en lång rad afrosvenska människoöden ur arkiven och skrev texter som publicerades på webben. Maria Fröhlich gjorde porträttbilder av personerna. Det är detta material som utgör grunden för boken, men det har kompletterats och texterna anpassats till yngre läsare. Åldern som anges är 12 år och uppåt.

Så hur gör man för att finna afrosvenskarna i arkiven? De flesta personer som bott i Sverige återfinns i kyrkoböcker och folkbokföring, men där anges inte hudfärg.

– Man får leta efter svarta personer i arkiven genom ord vi inte längre använder. Sedan kan man lägga ihop olika pusselbitar, förklarade Johanna Berg.

Det kan till exempel finnas omskrivet att en svart person arbetar på en fabrik i en stad, men utan att personen namnges. Tillsammans med andra källor kan en sådan tidningsnotis utgöra källmaterial i boken. Andra personer, som Gustav Badin, är redan välkända och betydligt mer omskrivna.

Illustratören Maria Fröhlich har också använd historiskt källmaterial för att skapa sina bilder. Ibland har det funnits fotografier eller målningar av personerna att utgå ifrån, men ibland har hon fått skapa helt egna bilder. Även kläder, möbler och andra detaljer i bilderna bygger på ett historiskt källmaterial.

– Jag har valt en semirealistisk stil, för att bilderna inte är någon absolut sanning. Alla illustrationer är en tolkning av verkligheten och jag vill att man ska vara medveten om att det är en illustratör som gjort de här bilderna.

Maria Fröhlich har haft en ambition att göra porträtten levande, så att personerna ser ut att ha ett eget inre liv. Jag har själv bara hunnit bläddra i boken, men det var precis det som slog mig omedelbart: att det finns en så stark närvaro och värme i illustrationerna. Det känns verkligen att Maria Fröhlich har tecknat dessa 15 afrosvenskar som om de vore hennes vänner.

Moderatorn Johanna Lundin konstaterade att det inte förkommer bilder av fastkedjade människor eller lynchningar, något man ofta stöter på när svart historia skildras och särskilt i ett amerikanskt perspektiv.

– Det behövs ingen triggervarning. Tack för att jag kunde läsa boken utan en klump i magen! sa hon.

Johanna Berg förklarade att hon valt bort vissa delar av historien, bland annat lynchningar, för att det blev för komplext att skildra för målgruppen. Hon menade också att svart historieskrivning är väldigt präglad av amerikansk populärkultur.

Syftet med den här boken är dock att lyfta fram en del av den svenska kulturhistorien.

– Det är en bok som vill påminna om att Sveriges historia inte är homogen. Människor var inte lika varandra då heller, sa Johanna Berg och fick en varm applåd av den stora publiken.

Samtalet pågick i 45 minuter och det sades förstås väldigt mycket mer än de små glimtar jag valt att lyfta fram här. Tyvärr spelades det inte in, men för den som befinner sig i Göteborg nästa vecka ges två ytterligare tillfällen att höra författaren och illustratören tala om boken: den 27 september på Världskulturmuseet och den 28 september på Bokmässan (semineriekort krävs).

En recension av boken kommer att publiceras här på faktabok.se längre fram.

Annelie Drewsen