Igår på Bokmässan i Göteborg ordnade Sveriges författarförbund en programpunkt på Litteraturscenen med rubriken Sanning och stil. Sakprosa var ämnet och programpunkten innehöll ett samtal mellan
- Anna Ljungstrand, Sveriges första och nytillträdda professor i sakprosa, verksam vid Linnéuniversitetet,
- Ingrid Carlberg, ledamot i Svenska akademien och författare till bland annat stora biografier om Alfred Nobel och Raoul Wallenberg och
- Karin Westin Tikkanen, som också är författare av facklitteratur, men här i egenskap av representant för Författarförbundet ledde samtalet.
Jag lyssnade ivrigt för att försöka förstå hur de använder begrepp och hur de tänker runt sakprosa för vuxna. Min utgångspunkt är att detta kan vara relevant även för facklitteratur för barn och unga.
Först av allt förvånades jag över deras användning av termen ”sakprosa”. För dem är den ett paraplybegrepp som innefattar till exempel manualer, berättande reportage med mera. De använder begreppet ”litterär sakprosa” för den sortens litteratur som var föremål för samtalet. Jag har nog tänkt att begreppet sakprosa inte innefattade sådant som recept, men där får jag tänka om.
Samtalet rörde sig sedan mellan rubrikernas ord ”sanning” och ”stil”, de samtalade om hur kan man skriva gestaltande och åstadkomma en spännande och intressant läsning utan att som författare lägga egna fantasier till fakta. Det går, och Ingrid Carlberg talade om hur hon genom en omfattande notapparat vill visa eventuella skeptiker att allt hon skriver faktiskt går att belägga i källor av olika slag. Hon var uppenbart förargad på att förlag idag är ovilliga att låta böcker innehålla alla de noter hon som seriös författare vill kunna ge läsaren.
Omfattande system med noter är mycket ovanliga i faktaböcker för barn, men jag kom och tänka på att jag hört författare till faktaböcker för barn som försökt få förlag att utrusta deras böcker med till exempel register, men fått nej. Konstigt att förlag inte vill hjälpa läsare att handskas med facklitteraturen på ett rimligt sätt!
I samtalet användes termen ”läsarkontrakt” som jag tror innebär att författaren på olika sätt tydligt signalerar att detta är sakprosa och att läsaren därmed kan förvänta sig att det som står i texten är sant. Läsarkontraktet kan upprätthållas genom att författaren synliggör sig själv som forskare och sin process för att finna någon sorts sanning. Jag som vuxen läsare uppskattar mycket sakprosaböcker som är skrivna med ett narrativ som delvis följer författarens sökande efter information. Detta sätt att skriva är ovanligt i facklitteratur för barn och unga, men ibland blir jag glad av att författarrösten träder fram och förklarar att vissa företeelser inte går att säkert förklara. Det hjälper läsaren att förstå att det finns en författare bakom texten, och det ökar tilltron till det som faktiskt står i boken.
Ingrid Carlberg sa att när en forskare har gjort en doktorsavhandling om ett ämne så har den ungefär hälften av den informationsmängd som behövs för att skriva en gestaltande sakprosatext om samma ämne. Förutom det strikt vetenskapliga behövs det mycket kringinformation för att skapa en intressant text om ett skeende eller en person.
Panelen nämnde att förlag kan vara ovana att källkritiskt granska sina författare. Det juridiska ansvaret för texten ligger ju också på författaren, till skillnad från när texter publiceras i tidningar och det finns en ansvarig utgivare. Det där var intressant att höra, det är viktigt även när man läser vuxenlitteratur att kolla vem författaren är och ifall böcker är faktagranskade. Det slarvas inte endast med böcker för barn!
De här ämnena som togs upp under samtalet är relevanta och intressanta för sakprosan för barn och unga. Hur skriver man så att det blir intressant och spännande utan att röra sig för långt från sanningen? Hur skapas och upprätthålls läsarkontraktet mellan författare och det läsande barnet? Hur kan förlagen sköta sitt arbete så att barn och unga som är intresserade av verkligheten inser att läsning av facklitteratur kan vara ett utmärkt medel för att få korrekt information och en djupare förståelse av komplexa fenomen?
Cilla Dalén