Faktabok.se

Det pågår just nu en debatt till följd av två ledartexter av en fristående kolumnist i Dagens Nyheter där urfolket samer står i fokus. Flera välskrivna och gediget underbyggda svar har publicerats av samiska röster som bland andra Elin Anna Labba och Mats Jonsson, så jag tänker inte ge mig in i själva sakdebatten. Istället kan jag bara konstatera att artiklarna är en sorglig påminnelse om hur låga kunskaperna om samer och de övriga fyra nationella minoriteterna fortfarande är.

Debatten visar också hur fördomar och förtryck frodas när okunskapen är utbredd. Därför är det väsentligt att barn i Sverige får lära sig om de nationella minoriteterna, vilket numera är inskrivet i läroplanen. Att samiska röster höjs i den här debatten är bra, men alla vi andra har också ett ansvar. Ett första steg kan vara att lyssna, läsa och skaffa sig kunskap. Här kommer mina tips på tre böcker som borde finnas i varje högstadie- och gymnasiebibliotek i Sverige:

• Inifrån Sápmi – vittnesmål från stulet land (Verbal förlag 2021), en antologi med texter av bland andra Sofia Jannok, Ann-Helén Laestadius och Katarina Pirak Sikku
• Herrarna satte oss  hit – om tvångsförflyttningarna i Sverige av Elin Anna Labba (Norstedts, 2023) – en pocketutgåva av denna Augustprisbelönade fackbok som först kom ut 2020
• När vi var samer av Mats Jonsson (Ordfront förlag, 2021) – en Augustnominerad serie som sätter ljuset på ett stycke mörk svensk historia.

För den som söker lättlästa böcker om Sápmi har jag tillsammans med Katarina Lycken Rüter skrivit Fakta om Sápmi (för yngre läsare, Nypon förlag 2022) och Sápmi (för äldre barn och ungdomar, Vilja förlag 2022).

Dessutom finns förstås många skönlitterära verk, för som en amerikansk bibliotekarie skrev i ett inlägg jag såg häromdagen: ”nonfiction = learning through information, fiction = learning through imagination”.

Jag hoppas att det framöver kommer många fler faktaböcker om Sveriges nationella minoriteter och Sveriges koloniala historia. Vi på faktabok.se skriver gärna om dem!

Annelie Drewsen 

Som skolbibliotekarie har jag ofta möten med elever och föräldrar för att vi ska fixa konton till Legimus. För er som inte känner till Legimus är det en app, och en webbplats, där människor med ett läshinder som beror på funktionsnedsättning får tillgång till böcker i talboksformat. För barn och unga finns böckerna oftast som både text och ljud i appen. Legimus är en väldigt fin förmån som finns till tack vare en undantagsbestämmelse i upphovsrättslagen – detta för att alla människor ska kunna få information och litteratur på det sätt som passar dem bäst.

När jag har de här Legimussamtalen brukar jag slå ut armen mot skönlitteraturen och säga att nästan alla barn- och ungdomsböcker på svenska finns i Legimus. Och så är det, väldigt sällan råkar jag ut för att en bok vi söker inte finns där. Men hur är det med facklitteraturen för barn och unga?

Jag kontaktade Myndigheten för tillgängliga medier, som sköter bland annat Legimus, och fick tala med barnbibliotekarie Ida Bengmark. 

Hon berättade att faktaböcker inte alls finns inlästa i lika hög grad som skönlitteratur. 

En anledning är att det är större efterfrågan på skönlitteratur för barn och unga än facklitteratur. Men det är också svårt att göra en inläsning av en faktabok för barn riktigt bra. Det är till exempel sällan självklart i vilken ordning man ska läsa texten på en sida. Och tabeller, symboler, bilder med insprängd text… hur ska dessa läsas in i en talbok? Risken är att inläsningen blir förvirrande och inte så lätt att ta del av.

Böckerna i Legimus ska helst passa för människor med olika läshinder, det kan vara dyslexi eller koncentrationssvårigheter men också synnedsättning. Ida berättar att ibland kan de läsa in en beskrivning av en bild, för att synskadade personer ska förstå bilden. Men risken är att inläsningen då blir ännu rörigare. Ibland väljer de att tillgängliggöra en bok och skriva ”Facklitteratur för seende” för att markera att man behöver kunna se boksidorna också, inte bara lyssna till inläsningen, för att ha glädje av talboken.

Om man tror att en speciell faktabok skulle funka bra som talbok tar Myndigheten för tillgängliga medier gärna emot inläsningsförslag, berättar Ida. Det är lite olika hur lång tid det tar innan den inlästa boken är klar, oftast 2-3 månader. Det är bibliotekarier som kan lämna förslag, så prata med en skolbibliotekarie eller någon på folkbiblioteket så kan de hjälpa till med detta! 

Legimus har en fin webbplats där man kan läsa och lära sig mer om bland annat talböcker. I den lila randen i överkanten kan man klicka på ”Barn & unga” för att få boktips. På första sidan finns också en enkel sökfunktion för att leta efter böcker.  

Om man i stället klickar på ”Avancerad sök” så hittar man en utmärkt tydlig sida för att kunna söka på barn som målgrupp, facklitteratur och så ett ämnesord. Det är ju bra att kunna leta efter böcker om ett ämne, inte bara efter en specifik titel. Tyvärr krånglar sökningen en del just nu, webbplatsen är rätt nyligen omgjord. Så blir det ett magert resultat på sökningen kan det ändå finnas böcker. Förhoppningsvis rättas felet till snart.

Pst!
Talbok=inläst bok som är tillgängliggörs gratis för personer med läshinder
Ljudbok=kommersiellt inläst bok som vem som helst kan få lyssna på om de betalar

Cilla Dalén

I sociala medier har jag fått syn på att Veronica Sarge Cech som håller på med Shared reading delvis använder sig av faktaböcker. Det har gjort mig nyfiken och nu har Veronica varit vänlig att låta sig intervjuas för faktabok.se.

Vad är egentligen Shared reading?
– Det är en metod för att jobba med läsning som arbetades fram av Jane Davis i slutet av 1990-talet i Liverpool. Man bryter ner litteraturen i mindre delar som man läser tillsammans och samtalar om. Tanken är att det ska vara läsfrämjande men också hälsofrämjande. Det gäller att få bort prestige och motverka föreställningen om att litteratur är svårt.

Du testar Shared reading med barn som inte går i vanlig skola, det är på Åland där hemskolning är tillåtet. Berätta hur en träff med barnen kan gå till!
– Grunden är att jag har förberett mig med en bok som jag tror kan intressera och engagera gruppen, utifrån vad vi pratat om vid tidigare träffar. Det är ett gäng i åldrarna 5-13 år så läsförmågan är varierad. Jag läser ett stycke högt rakt igenom, så frågar jag barnen ifall de tyckte att jag läste lagom snabbt och lagom högt och sedan läser jag texten rakt igenom en gång till. Därefter läser jag, eller någon av deltagarna som vill, en kortare del av texten i taget och så samtalar vi om det vi läst. Mot slutet av träffen läser vi igenom hela texten en gång till, och då känns det nästan som en ny text  – efter allt vi pratat om.
– Min roll som samtalsledare är att leda och styra samtalet, men det handlar inte om auktoritet. Tanken är att deltagarna inte ska uppfatta samtalet som krävande, de måste inte prestera något utan det är jag som håller koll. Jag ser till att vi återknyter till texten på slutet ifall samtalet dragit iväg åt något annat håll. När träffen är slut får barnen med sig varsitt exemplar av boken hem så de kan läsa vidare, kanske tillsammans med sina föräldrar.

Hur kommer det sig att du använt faktaböcker, det brukar väl mest vara skönlitteratur man använder i shared reading-sammanhang?
– Jag lyssnar till barnen och det finns ett stort intresse för faktaböcker. Det blir en liten utmaning att hitta passande böcker, det behöver vara berättande faktaböcker med bilder och en del text som man kan fundera över. Böcker med bara uppräkningar av faktauppgifter blir inte bra. Vi har använt några böcker som är en blandning av skönlitteratur och fakta, till exempel Nina & Nino lär om dinosaurier av Fabrice Erre och Sylvain Savoya. Den har ett tydligt narrativ med två barn, men är full med fakta.

– Giraffens hjärta är ovanligt stort av Sofia Chanfreau med bilder av Amanda Chanfreau är en skönlitterär bok där varje kapitel har namngetts med ett påstående som låter som fakta. Exempelvis kapitel ett: ”Giraffen har inga stämband”. Sedan kan vi diskutera och försöka reda ut om detta är korrekt eller påhittat. Det här faktapratet kan göra att barnen sedan blir intresserade även av den skönlitterära texten”.

– Även de skönlitterära texter vi läser försöker jag använda för att få in fakta och källkritik. Är det som står möjligt i verkligheten? Ibland jämför vi skönlitterära texter och/eller olika faktatexter med varandra för att se om de överensstämmer.

Vad är det som är ”hälsofrämjande” i dessa träffar?
– I shared reading lägger man mycket tid på att skapa god stämning och bygga upp självförtroendet i gruppen. Det finns inga rätt eller fel, man kan prata om sådant man inte riktigt tänkt klart kring – det är ingen som bedömer det man säger. Shared reading får aldrig vara ett tvång, jag läser högt och vill någon annan läsa får de det. Ingen ska tvingas att säga något eller prestera. Det är magiskt när någon som förut varit tyst vill säga något. 
– Jag tror vi som jobbar med shared reading jobbar på olika sätt beroende på vilka grupper vi möter. Jag utgår från shared reading men jag kanske förändrar metoden lite grand. Träffarna ska vara inbjudande och inkluderande, det är viktigare än att följa regler tycker jag.
– Var inte rädd för tystnaden – låt det vara tyst! Det kändes svårt i början, men det ligger mycket i tystnaden.

Cilla Dalén