Kategori: Faktafunderingar

Som skolbibliotekarie har jag ofta möten med elever och föräldrar för att vi ska fixa konton till Legimus. För er som inte känner till Legimus är det en app, och en webbplats, där människor med ett läshinder som beror på funktionsnedsättning får tillgång till böcker i talboksformat. För barn och unga finns böckerna oftast som både text och ljud i appen. Legimus är en väldigt fin förmån som finns till tack vare en undantagsbestämmelse i upphovsrättslagen – detta för att alla människor ska kunna få information och litteratur på det sätt som passar dem bäst.

När jag har de här Legimussamtalen brukar jag slå ut armen mot skönlitteraturen och säga att nästan alla barn- och ungdomsböcker på svenska finns i Legimus. Och så är det, väldigt sällan råkar jag ut för att en bok vi söker inte finns där. Men hur är det med facklitteraturen för barn och unga?

Jag kontaktade Myndigheten för tillgängliga medier, som sköter bland annat Legimus, och fick tala med barnbibliotekarie Ida Bengmark. 

Hon berättade att faktaböcker inte alls finns inlästa i lika hög grad som skönlitteratur. 

En anledning är att det är större efterfrågan på skönlitteratur för barn och unga än facklitteratur. Men det är också svårt att göra en inläsning av en faktabok för barn riktigt bra. Det är till exempel sällan självklart i vilken ordning man ska läsa texten på en sida. Och tabeller, symboler, bilder med insprängd text… hur ska dessa läsas in i en talbok? Risken är att inläsningen blir förvirrande och inte så lätt att ta del av.

Böckerna i Legimus ska helst passa för människor med olika läshinder, det kan vara dyslexi eller koncentrationssvårigheter men också synnedsättning. Ida berättar att ibland kan de läsa in en beskrivning av en bild, för att synskadade personer ska förstå bilden. Men risken är att inläsningen då blir ännu rörigare. Ibland väljer de att tillgängliggöra en bok och skriva ”Facklitteratur för seende” för att markera att man behöver kunna se boksidorna också, inte bara lyssna till inläsningen, för att ha glädje av talboken.

Om man tror att en speciell faktabok skulle funka bra som talbok tar Myndigheten för tillgängliga medier gärna emot inläsningsförslag, berättar Ida. Det är lite olika hur lång tid det tar innan den inlästa boken är klar, oftast 2-3 månader. Det är bibliotekarier som kan lämna förslag, så prata med en skolbibliotekarie eller någon på folkbiblioteket så kan de hjälpa till med detta! 

Legimus har en fin webbplats där man kan läsa och lära sig mer om bland annat talböcker. I den lila randen i överkanten kan man klicka på ”Barn & unga” för att få boktips. På första sidan finns också en enkel sökfunktion för att leta efter böcker.  

Om man i stället klickar på ”Avancerad sök” så hittar man en utmärkt tydlig sida för att kunna söka på barn som målgrupp, facklitteratur och så ett ämnesord. Det är ju bra att kunna leta efter böcker om ett ämne, inte bara efter en specifik titel. Tyvärr krånglar sökningen en del just nu, webbplatsen är rätt nyligen omgjord. Så blir det ett magert resultat på sökningen kan det ändå finnas böcker. Förhoppningsvis rättas felet till snart.

Pst!
Talbok=inläst bok som är tillgängliggörs gratis för personer med läshinder
Ljudbok=kommersiellt inläst bok som vem som helst kan få lyssna på om de betalar

Cilla Dalén

I sociala medier har jag fått syn på att Veronica Sarge Cech som håller på med Shared reading delvis använder sig av faktaböcker. Det har gjort mig nyfiken och nu har Veronica varit vänlig att låta sig intervjuas för faktabok.se.

Vad är egentligen Shared reading?
– Det är en metod för att jobba med läsning som arbetades fram av Jane Davis i slutet av 1990-talet i Liverpool. Man bryter ner litteraturen i mindre delar som man läser tillsammans och samtalar om. Tanken är att det ska vara läsfrämjande men också hälsofrämjande. Det gäller att få bort prestige och motverka föreställningen om att litteratur är svårt.

Du testar Shared reading med barn som inte går i vanlig skola, det är på Åland där hemskolning är tillåtet. Berätta hur en träff med barnen kan gå till!
– Grunden är att jag har förberett mig med en bok som jag tror kan intressera och engagera gruppen, utifrån vad vi pratat om vid tidigare träffar. Det är ett gäng i åldrarna 5-13 år så läsförmågan är varierad. Jag läser ett stycke högt rakt igenom, så frågar jag barnen ifall de tyckte att jag läste lagom snabbt och lagom högt och sedan läser jag texten rakt igenom en gång till. Därefter läser jag, eller någon av deltagarna som vill, en kortare del av texten i taget och så samtalar vi om det vi läst. Mot slutet av träffen läser vi igenom hela texten en gång till, och då känns det nästan som en ny text  – efter allt vi pratat om.
– Min roll som samtalsledare är att leda och styra samtalet, men det handlar inte om auktoritet. Tanken är att deltagarna inte ska uppfatta samtalet som krävande, de måste inte prestera något utan det är jag som håller koll. Jag ser till att vi återknyter till texten på slutet ifall samtalet dragit iväg åt något annat håll. När träffen är slut får barnen med sig varsitt exemplar av boken hem så de kan läsa vidare, kanske tillsammans med sina föräldrar.

Hur kommer det sig att du använt faktaböcker, det brukar väl mest vara skönlitteratur man använder i shared reading-sammanhang?
– Jag lyssnar till barnen och det finns ett stort intresse för faktaböcker. Det blir en liten utmaning att hitta passande böcker, det behöver vara berättande faktaböcker med bilder och en del text som man kan fundera över. Böcker med bara uppräkningar av faktauppgifter blir inte bra. Vi har använt några böcker som är en blandning av skönlitteratur och fakta, till exempel Nina & Nino lär om dinosaurier av Fabrice Erre och Sylvain Savoya. Den har ett tydligt narrativ med två barn, men är full med fakta.

– Giraffens hjärta är ovanligt stort av Sofia Chanfreau med bilder av Amanda Chanfreau är en skönlitterär bok där varje kapitel har namngetts med ett påstående som låter som fakta. Exempelvis kapitel ett: ”Giraffen har inga stämband”. Sedan kan vi diskutera och försöka reda ut om detta är korrekt eller påhittat. Det här faktapratet kan göra att barnen sedan blir intresserade även av den skönlitterära texten”.

– Även de skönlitterära texter vi läser försöker jag använda för att få in fakta och källkritik. Är det som står möjligt i verkligheten? Ibland jämför vi skönlitterära texter och/eller olika faktatexter med varandra för att se om de överensstämmer.

Vad är det som är ”hälsofrämjande” i dessa träffar?
– I shared reading lägger man mycket tid på att skapa god stämning och bygga upp självförtroendet i gruppen. Det finns inga rätt eller fel, man kan prata om sådant man inte riktigt tänkt klart kring – det är ingen som bedömer det man säger. Shared reading får aldrig vara ett tvång, jag läser högt och vill någon annan läsa får de det. Ingen ska tvingas att säga något eller prestera. Det är magiskt när någon som förut varit tyst vill säga något. 
– Jag tror vi som jobbar med shared reading jobbar på olika sätt beroende på vilka grupper vi möter. Jag utgår från shared reading men jag kanske förändrar metoden lite grand. Träffarna ska vara inbjudande och inkluderande, det är viktigare än att följa regler tycker jag.
– Var inte rädd för tystnaden – låt det vara tyst! Det kändes svårt i början, men det ligger mycket i tystnaden.

Cilla Dalén

För några år sedan läste jag en rejäl och informativ barnbok om Internet. Den var intressant och bra på alla möjliga sätt. Mycket av det som stod i boken var nytt för mig, det finns en hel del med Internet som jag inte kan så mycket om. Men jag är bibliotekarie och har alltså god koll på söktjänster, det ingår i min utbildning och jag lär eleverna en del om hur till exempel Google fungerar.

I avsnittet om just söktjänster hittade jag ett faktafel. Det kanske inte var hela världen egentligen, men det som författaren till den här boken inte visste var något som jag i alla fall bedömde som så pass intressant att jag brukade undervisa om det på mellanstadiet.

Det tråkiga med det där faktafelet var att jag plötsligt blev skeptisk till hela boken. Om jag hittar ett fel i ett av de få avsnitt jag har kunskaper om, hur många fel finns det då som jag inte upptäcker i andra avsnitt?

Det är viktigt att facklitteratur skrivs av seriösa människor och att förlagen ser till att informationen faktagranskas om inte författaren själv är en expert. Det gäller förstås även böcker för barn och unga, annars får läsarna inte förtroende för böckerna. När man läser en bok som påstår saker om verkligheten vill man att det som står i boken ska vara sant! 

Cilla Dalén

Bild: Kurt Kaiser, CC0, via Wikimedia Commons

Igår på Bokmässan i Göteborg ordnade Sveriges författarförbund en programpunkt på Litteraturscenen med rubriken Sanning och stil. Sakprosa var ämnet och programpunkten innehöll ett samtal mellan 

• Anna Ljungstrand, Sveriges första och nytillträdda professor i sakprosa, verksam vid Linnéuniversitetet, 
• Ingrid Carlberg, ledamot i Svenska akademien och författare till bland annat stora biografier om Alfred Nobel och Raoul Wallenberg och
• Karin Westin Tikkanen, som också är författare av facklitteratur, men här i egenskap av representant för Författarförbundet ledde samtalet.

Jag lyssnade ivrigt för att försöka förstå hur de använder begrepp och hur de tänker runt sakprosa för vuxna. Min utgångspunkt är att detta kan vara relevant även för facklitteratur för barn och unga.

Först av allt förvånades jag över deras användning av termen ”sakprosa”. För dem är den ett paraplybegrepp som innefattar till exempel manualer, berättande reportage med mera. De använder begreppet ”litterär sakprosa” för den sortens litteratur som var föremål för samtalet. Jag har nog tänkt att begreppet sakprosa inte innefattade sådant som recept, men där får jag tänka om.

Samtalet rörde sig sedan mellan rubrikernas ord ”sanning” och ”stil”, de samtalade om hur kan man skriva gestaltande och åstadkomma en spännande och intressant läsning utan att som författare lägga egna fantasier till fakta. Det går, och Ingrid Carlberg talade om hur hon genom en omfattande notapparat vill visa eventuella skeptiker att allt hon skriver faktiskt går att belägga i källor av olika slag. Hon var uppenbart förargad på att förlag idag är ovilliga att låta böcker innehålla alla de noter hon som seriös författare vill kunna ge läsaren. 

Omfattande system med noter är mycket ovanliga i faktaböcker för barn, men jag kom och tänka på att jag hört författare till faktaböcker för barn som försökt få förlag att utrusta deras böcker med till exempel register, men fått nej. Konstigt att förlag inte vill hjälpa läsare att handskas med facklitteraturen på ett rimligt sätt!

I samtalet användes termen ”läsarkontrakt” som jag tror innebär att författaren på olika sätt tydligt signalerar att detta är sakprosa och att läsaren därmed kan förvänta sig att det som står i texten är sant. Läsarkontraktet kan upprätthållas genom att författaren synliggör sig själv som forskare och sin process för att finna någon sorts sanning. Jag som vuxen läsare uppskattar mycket sakprosaböcker som är skrivna med ett narrativ som delvis följer författarens sökande efter information. Detta sätt att skriva är ovanligt i facklitteratur för barn och unga, men ibland blir jag glad av att författarrösten träder fram och förklarar att vissa företeelser inte går att säkert förklara. Det hjälper läsaren att förstå att det finns en författare bakom texten, och det ökar tilltron till det som faktiskt står i boken.

Ingrid Carlberg sa att när en forskare har gjort en doktorsavhandling om ett ämne så har den ungefär hälften av den informationsmängd som behövs för att skriva en gestaltande sakprosatext om samma ämne. Förutom det strikt vetenskapliga behövs det mycket kringinformation för att skapa en intressant text om ett skeende eller en person. 

Panelen nämnde att förlag kan vara ovana att källkritiskt granska sina författare. Det juridiska ansvaret för texten ligger ju också på författaren, till skillnad från när texter publiceras i tidningar och det finns en ansvarig utgivare. Det där var intressant att höra, det är viktigt även när man läser vuxenlitteratur att kolla vem författaren är och ifall böcker är faktagranskade. Det slarvas inte endast med böcker för barn!

De här ämnena som togs upp under samtalet är relevanta och intressanta för sakprosan för barn och unga. Hur skriver man så att det blir intressant och spännande utan att röra sig för långt från sanningen? Hur skapas och upprätthålls läsarkontraktet mellan författare och det läsande barnet? Hur kan förlagen sköta sitt arbete så att barn och unga som är intresserade av verkligheten inser att läsning av facklitteratur kan vara ett utmärkt medel för att få korrekt information och en djupare förståelse av komplexa fenomen?

Cilla Dalén

Boken Afrosvenskar – 15 berättelser ur historien (Lilla Piratförlaget, 2023) lyfter fram några hittills osynliga människoöden i svensk historieskrivning. Den 23 september arrangerades ett panelsamtal på Etnografiska museet med författaren Johanna Berg och illustratören Maria Fröhlich. Moderator var Johanna Lundin.

Att facklitteratur för barn och ungdomar får ta plats på det sättet är ovanligt, och bara det gjorde mig på gott humör. Men den stora behållningen var förstås samtalet om boken, som bygger på ett ofta knapphändigt arkivmaterial. Johanna Berg arbetar till vardags på Statens museer för världskultur, där Etnografiska museet ingår. Hon har i flera år arbetat med Afrika pågår, ”ett utforskande och metodutvecklande dialogprojekt med syftet att lyfta fram nya perspektiv på den afrikanska kontinenten med och av svenskar med afrikanskt ursprung”.

Inom ramen för projektet grävde hon fram en lång rad afrosvenska människoöden ur arkiven och skrev texter som publicerades på webben. Maria Fröhlich gjorde porträttbilder av personerna. Det är detta material som utgör grunden för boken, men det har kompletterats och texterna anpassats till yngre läsare. Åldern som anges är 12 år och uppåt.

Så hur gör man för att finna afrosvenskarna i arkiven? De flesta personer som bott i Sverige återfinns i kyrkoböcker och folkbokföring, men där anges inte hudfärg.

– Man får leta efter svarta personer i arkiven genom ord vi inte längre använder. Sedan kan man lägga ihop olika pusselbitar, förklarade Johanna Berg.

Det kan till exempel finnas omskrivet att en svart person arbetar på en fabrik i en stad, men utan att personen namnges. Tillsammans med andra källor kan en sådan tidningsnotis utgöra källmaterial i boken. Andra personer, som Gustav Badin, är redan välkända och betydligt mer omskrivna.

Illustratören Maria Fröhlich har också använd historiskt källmaterial för att skapa sina bilder. Ibland har det funnits fotografier eller målningar av personerna att utgå ifrån, men ibland har hon fått skapa helt egna bilder. Även kläder, möbler och andra detaljer i bilderna bygger på ett historiskt källmaterial.

– Jag har valt en semirealistisk stil, för att bilderna inte är någon absolut sanning. Alla illustrationer är en tolkning av verkligheten och jag vill att man ska vara medveten om att det är en illustratör som gjort de här bilderna.

Maria Fröhlich har haft en ambition att göra porträtten levande, så att personerna ser ut att ha ett eget inre liv. Jag har själv bara hunnit bläddra i boken, men det var precis det som slog mig omedelbart: att det finns en så stark närvaro och värme i illustrationerna. Det känns verkligen att Maria Fröhlich har tecknat dessa 15 afrosvenskar som om de vore hennes vänner.

Moderatorn Johanna Lundin konstaterade att det inte förkommer bilder av fastkedjade människor eller lynchningar, något man ofta stöter på när svart historia skildras och särskilt i ett amerikanskt perspektiv.

– Det behövs ingen triggervarning. Tack för att jag kunde läsa boken utan en klump i magen! sa hon.

Johanna Berg förklarade att hon valt bort vissa delar av historien, bland annat lynchningar, för att det blev för komplext att skildra för målgruppen. Hon menade också att svart historieskrivning är väldigt präglad av amerikansk populärkultur.

Syftet med den här boken är dock att lyfta fram en del av den svenska kulturhistorien.

– Det är en bok som vill påminna om att Sveriges historia inte är homogen. Människor var inte lika varandra då heller, sa Johanna Berg och fick en varm applåd av den stora publiken.

Samtalet pågick i 45 minuter och det sades förstås väldigt mycket mer än de små glimtar jag valt att lyfta fram här. Tyvärr spelades det inte in, men för den som befinner sig i Göteborg nästa vecka ges två ytterligare tillfällen att höra författaren och illustratören tala om boken: den 27 september på Världskulturmuseet och den 28 september på Bokmässan (semineriekort krävs).

En recension av boken kommer att publiceras här på faktabok.se längre fram.

Annelie Drewsen

Barn är yngre människor som har en speciell ålder, och vilken den är anses påverka allt möjligt. Till exempel vilka facklitterära böcker som passar dem.

Om en facklitterär bok och en läsare funkar ihop tror jag framför allt beror på:

• Faktabokens ämne – matchar det läsarens intresse eller informationsbehov?
• Faktabokens struktur och layout – är det möjligt för läsaren att ta del av boken på det sätt den önskar, dvs går boken endast att läsa från början till slut eller finns det till exempel register eller illustrationer som gör det möjligt att även inhämta information från delar av boken?
• Faktabokens språk – klarar läsaren av att förstå tillräckligt för att läsningen ska bli givande?
• Faktabokens ämnesinnehåll – är ämnesinnehållet på rätt nivå och förklaras det på ett tillräckligt tydligt sätt?
• Faktabokens formgivning – tilltalar den läsaren?
• Faktabokens tilltal – känner sig läsaren inkluderat i det, i de fall det är tydligt?

Är något av det här självklart kopplat till läsarens ålder? Förutom det där med tilltalet, som kan vara det, så tycker jag inte det. 

• Många av de som vill läsa om dinosaurier är i förskoleåldern – men inte alla. 
• Många av de som vill ha möjlighet att söka information ur en bok utan att behöva läsa hela är i skolåldern – men inte alla.
• Många av de som behöver ett enkelt språk är i lågstadieåldern – men inte alla. 
• Många som är nybörjare inom ett ämnesområde är yngre än de som kan mer – men inte alla.
• Många av de som gillar gulliga bilder och pastelliga färger är rätt unga – men inte alla. 

Man kan tänka på dessa olika parametrar som ett sätt att attrahera en viss målgrupp. Men man måste också tänka på att de kan exkludera läsargrupper. 

Det finns böcker med enkel och tydlig information som skulle kunna passa en bred målgrupp, men där formgivningen signalerar tydligt att det är en bok för små barn. Det finns böcker där bilder och layout är mycket lockande för alla åldrar men där språket är onödigt tillkrånglat. Det finns böcker med intressant information men där den inte går att hitta utan att läsa hela långa boken (det har jag visst skrivit om tidigare). Det finns böcker med ett tilltal som gör att vissa läsare direkt förstår att det här inte är en bok för dem. 

Det allra märkligaste är åldersangivelsen hos webbokhandlarna, vilken riskerar att förmedlare (till exempel mormor) inte köper vissa böcker till barn och unga. Åldersangivelsen har vad jag förstår har sitt ursprung i önskemål från fysiska bokhandlare om att kunna placera faktaböckerna i olika hyllor riktat till olika åldrar. Det är eventuellt knasigt i sig, men i en webbokhandel blir det absurt! I Adlibris står det antingen 0-3, 3-6, 6-12, 12-15 eller Unga vuxna på böckerna. Mängder med utmärkta faktaböcker kan passa för mycket bredare, eller ibland annorlunda, åldersgrupper än så. Detta system måste vara enkelt att ändra, det borde vara gjort för längesedan!

Pst! Kolla på bilden – vill du ha det så?

Cilla Dalén

Vad är en faktabok? Hur har faktaboken utvecklats historiskt och vilka trender och tendenser finns i utgivningen idag? Vilka författare, illustratörer och förlag har bidragit till att utveckla facklitteraturen för barn och unga? Hur kan faktaböcker bidra till barns läslust och läsutveckling? Vilken status har faktaboken i skolbibliotek och klassrum? Finns det några kvalitetskriterier för en bra faktabok? Ja, när man börjar fundera över faktaböcker radar frågorna snabbt upp sig.

VI har en stark barnlitterär tradition i Sverige, inte bara när det gäller utgivning och författarskap, utan även tack vare institutioner som Svenska barnboksinstitutet och ALMA-priset samt utbildningar och forskning om barn- och ungdomslitteratur. Men faktaboken tycks nästan alltid hamna i skuggan av skönlitteraturen. Det saknas exempelvis en aktuell svensk bok som kan besvara frågorna ovan. På vissa bibliotek går det dock fortfarande att låna Faktaboken som pedagogisk resurs av Elsa Gómez utgiven av Studentlitteratur 2008. Delar av den är fortfarande intressanta.

I bokens första kapitel resonerar Gómez om begreppet faktabok och hur det ska definieras. Personligen tycker jag att diskussionen om gränsen mellan skönlitteratur och faktaböcker är mest intressant. Gómez använder sig bland annat av en modell hämtad från den tyska professorn Karl Ernst Meier (1959). Han beskriver ett kontinuum från ”ren fiktionslitteratur” till ”lärobok/vetenskaplig text”. Däremellan finns tre grupper: ”sakligt orienterad fiktionslitteratur”, ”faktabok gestaltad för att ge emotionell upplevelse” och ”enbart sakligt gestaltad faktabok”. Jag finner modellen användbar när man ska resonera om vad som är skönlitteratur och vad som kan räknas som facklitteratur.

Vidare ger Gómez en kronologisk beskrivning av vilka ämnen som varit framträdande i den svenska faktaboksutgivningen under olika tidsepoker. Därefter ägnar hon ett kapitel åt faktaboken i skolans undervisning. En rad intressanta studier refereras och pedagogiska upplägg presenteras. Faktaboken beskrivs som en ”underutnyttjad resurs som har mycket att bidra med i skolans arbete”. Jo, så är det nog dessvärre fortfarande.

Boken avslutas en sammanställning över ”aktuella svenska barnboksförfattare och deras faktaböcker”. Som översikt har den förstås hunnit bli inaktuell, men många av författarna är fortfarande produktiva och listorna över deras verk skulle kunna utökas. Dessutom har det förstås tillkommit många författare och illustratörer som har tillfört nya ämnen, perspektiv och uttryck i faktaboksutgivningen.

I brist på en aktuell och uppdaterad svensk bok om facklitteratur för barn och unga duger kanske Faktaboken som pedagogisk resurs som introduktion, men det skulle verkligen behövas en bok som bygger vidare på Gómez arbete. Jag hoppas att det just nu sitter någon kunnig litteraturvetare och slipar på ett sådant manus. Jag råkar även veta att Cilla Dalén, som tagit initiativet till den här webbplatsen, just nu jobbar på en bok om att arbeta med faktaböcker i skolan. Det ska bli spännande att läsa den!

Annelie Drewsen

För en tid sedan var jag på en skola för att göra ett reportage om en lärare. Hennes litteraturundervisning var fenomenal. När hon läste högt tror jag att varenda elev i klassen sögs in i litteraturens värld. Jag antecknade febrilt för att kunna skriva en artikel som fångade de magiska ögonblicken. Så tog lektionen slut och läraren frågade om jag ville se skolbiblioteket. Det ville jag förstås.
– Har ni någon skolbibliotekarie?
– Nej, det är jag som ansvarar för böckerna. Här är våra klassuppsättningar!

Hon öppnade skåp efter skåp med riktigt bra böcker i 30–40 exemplar vardera. Jag drog handen över bokryggarna. Mestadels nyutgivna titlar av bland andra Ingelin Angerborn, Petter Lidbeck, Jenny Jägerfeld och Michael Morpurgo. Bra böcker som säkert blir till fantastisk undervisning.

Sedan var det själva ”biblioteket”, alltså hyllorna där eleverna kunde låna böcker. De stod uppställda i en sorts hall med några bord emellan. Jag vandrade mellan hyllorna och såg många nya och bra skönlitterära titlar. Men så kom jag till faktabokshyllorna och plötsligt hade jag förflyttats åtminstone 20 år bakåt i tiden. På varje avdelning stod ett fåtal titlar och så gott som alla verkade vara framtagna ur något gammalt förråd på skolan. Slitna pärmar som knappast lockar någon till läsning.

Jag tittade på läraren som stor kvar borta vid skönlitteraturen. Det var förstås inte hennes fel. Hon var en av alla skickliga lärare som gör underverk i sitt klassrum, trots rätt tuffa förutsättning. Nej, här var det en skolledare som inte hade prioriterat biblioteket och en skolbibliotekarie som saknades. Någon som kunde gallra bland de gamla faktaböckerna och lägga åtminstone en liten del av sin budget på att köpa in några av alla fascinerande, roliga, knäppa och häpnadsväckande faktaböcker som ges ut.

Förra året gavs det enligt Svenska barnboksinstitutet ut 403 faktaböcker, varav drygt hälften var originaltitlar på svenska. De handlade om allt från rymden och fotboll till avlopp och nöjesfält. Dessvärre är jag nästan helt säker på att eleverna på just den här skolan inte kunde finna en enda av dem på sitt så kallad skolbibliotek.

Annelie Drewsen

Det är SÅ BRA med innehållsförteckning och register i facklitteratur.

Därför att innehållsförteckningen

• ger läsare en snabb överblick om innehållet i boken
• gör att läsaren kan välja det kapitel den vill läsa
• gör att läsaren direkt kan upptäcka om det finns någon sida med till exempel ordförklaringar eller annat som är bra att känna till under läsningen

och registret

• gör att läsaren innan läsningen kan se om något specifikt finns med i boken
• gör att läsaren under läsningen enkelt kan kolla om det står om en företeelse även någon annanstans
• gör att läsaren efter läsningen snabbt kan hitta igen var något behandlades.

Och ja, även barn och unga kan ha glädje av det! Ju mer ovan läsare man är, desto svårare är det att översiktsläsa för att få en snabb uppfattning om texten och att sökläsa för att hitta igen ett ställe man minns. 

Jag har suttit i boksamtal med 10-åringar där vi inte kunnat reda ut frågor som eleverna haft, för att vi inte kunnat lokalisera det ställe i boken där funderingen uppstod. Och att läsa en bok och upptäcka först i slutet att det finns en lista med begrepp som förklaras… det är irriterande för alla.

Så – varför ges det ut så mycket facklitteratur för barn och unga där de här enkla hjälpmedlen saknas? Skärpning förlagen!

Cilla Dalén