Kategori: Faktafunderingar

Igår på Bokmässan i Göteborg ordnade Sveriges författarförbund en programpunkt på Litteraturscenen med rubriken Sanning och stil. Sakprosa var ämnet och programpunkten innehöll ett samtal mellan 

• Anna Ljungstrand, Sveriges första och nytillträdda professor i sakprosa, verksam vid Linnéuniversitetet, 
• Ingrid Carlberg, ledamot i Svenska akademien och författare till bland annat stora biografier om Alfred Nobel och Raoul Wallenberg och
• Karin Westin Tikkanen, som också är författare av facklitteratur, men här i egenskap av representant för Författarförbundet ledde samtalet.

Jag lyssnade ivrigt för att försöka förstå hur de använder begrepp och hur de tänker runt sakprosa för vuxna. Min utgångspunkt är att detta kan vara relevant även för facklitteratur för barn och unga.

Först av allt förvånades jag över deras användning av termen ”sakprosa”. För dem är den ett paraplybegrepp som innefattar till exempel manualer, berättande reportage med mera. De använder begreppet ”litterär sakprosa” för den sortens litteratur som var föremål för samtalet. Jag har nog tänkt att begreppet sakprosa inte innefattade sådant som recept, men där får jag tänka om.

Samtalet rörde sig sedan mellan rubrikernas ord ”sanning” och ”stil”, de samtalade om hur kan man skriva gestaltande och åstadkomma en spännande och intressant läsning utan att som författare lägga egna fantasier till fakta. Det går, och Ingrid Carlberg talade om hur hon genom en omfattande notapparat vill visa eventuella skeptiker att allt hon skriver faktiskt går att belägga i källor av olika slag. Hon var uppenbart förargad på att förlag idag är ovilliga att låta böcker innehålla alla de noter hon som seriös författare vill kunna ge läsaren. 

Omfattande system med noter är mycket ovanliga i faktaböcker för barn, men jag kom och tänka på att jag hört författare till faktaböcker för barn som försökt få förlag att utrusta deras böcker med till exempel register, men fått nej. Konstigt att förlag inte vill hjälpa läsare att handskas med facklitteraturen på ett rimligt sätt!

I samtalet användes termen ”läsarkontrakt” som jag tror innebär att författaren på olika sätt tydligt signalerar att detta är sakprosa och att läsaren därmed kan förvänta sig att det som står i texten är sant. Läsarkontraktet kan upprätthållas genom att författaren synliggör sig själv som forskare och sin process för att finna någon sorts sanning. Jag som vuxen läsare uppskattar mycket sakprosaböcker som är skrivna med ett narrativ som delvis följer författarens sökande efter information. Detta sätt att skriva är ovanligt i facklitteratur för barn och unga, men ibland blir jag glad av att författarrösten träder fram och förklarar att vissa företeelser inte går att säkert förklara. Det hjälper läsaren att förstå att det finns en författare bakom texten, och det ökar tilltron till det som faktiskt står i boken.

Ingrid Carlberg sa att när en forskare har gjort en doktorsavhandling om ett ämne så har den ungefär hälften av den informationsmängd som behövs för att skriva en gestaltande sakprosatext om samma ämne. Förutom det strikt vetenskapliga behövs det mycket kringinformation för att skapa en intressant text om ett skeende eller en person. 

Panelen nämnde att förlag kan vara ovana att källkritiskt granska sina författare. Det juridiska ansvaret för texten ligger ju också på författaren, till skillnad från när texter publiceras i tidningar och det finns en ansvarig utgivare. Det där var intressant att höra, det är viktigt även när man läser vuxenlitteratur att kolla vem författaren är och ifall böcker är faktagranskade. Det slarvas inte endast med böcker för barn!

De här ämnena som togs upp under samtalet är relevanta och intressanta för sakprosan för barn och unga. Hur skriver man så att det blir intressant och spännande utan att röra sig för långt från sanningen? Hur skapas och upprätthålls läsarkontraktet mellan författare och det läsande barnet? Hur kan förlagen sköta sitt arbete så att barn och unga som är intresserade av verkligheten inser att läsning av facklitteratur kan vara ett utmärkt medel för att få korrekt information och en djupare förståelse av komplexa fenomen?

Cilla Dalén

Boken Afrosvenskar – 15 berättelser ur historien (Lilla Piratförlaget, 2023) lyfter fram några hittills osynliga människoöden i svensk historieskrivning. Den 23 september arrangerades ett panelsamtal på Etnografiska museet med författaren Johanna Berg och illustratören Maria Fröhlich. Moderator var Johanna Lundin.

Att facklitteratur för barn och ungdomar får ta plats på det sättet är ovanligt, och bara det gjorde mig på gott humör. Men den stora behållningen var förstås samtalet om boken, som bygger på ett ofta knapphändigt arkivmaterial. Johanna Berg arbetar till vardags på Statens museer för världskultur, där Etnografiska museet ingår. Hon har i flera år arbetat med Afrika pågår, ”ett utforskande och metodutvecklande dialogprojekt med syftet att lyfta fram nya perspektiv på den afrikanska kontinenten med och av svenskar med afrikanskt ursprung”.

Inom ramen för projektet grävde hon fram en lång rad afrosvenska människoöden ur arkiven och skrev texter som publicerades på webben. Maria Fröhlich gjorde porträttbilder av personerna. Det är detta material som utgör grunden för boken, men det har kompletterats och texterna anpassats till yngre läsare. Åldern som anges är 12 år och uppåt.

Så hur gör man för att finna afrosvenskarna i arkiven? De flesta personer som bott i Sverige återfinns i kyrkoböcker och folkbokföring, men där anges inte hudfärg.

– Man får leta efter svarta personer i arkiven genom ord vi inte längre använder. Sedan kan man lägga ihop olika pusselbitar, förklarade Johanna Berg.

Det kan till exempel finnas omskrivet att en svart person arbetar på en fabrik i en stad, men utan att personen namnges. Tillsammans med andra källor kan en sådan tidningsnotis utgöra källmaterial i boken. Andra personer, som Gustav Badin, är redan välkända och betydligt mer omskrivna.

Illustratören Maria Fröhlich har också använd historiskt källmaterial för att skapa sina bilder. Ibland har det funnits fotografier eller målningar av personerna att utgå ifrån, men ibland har hon fått skapa helt egna bilder. Även kläder, möbler och andra detaljer i bilderna bygger på ett historiskt källmaterial.

– Jag har valt en semirealistisk stil, för att bilderna inte är någon absolut sanning. Alla illustrationer är en tolkning av verkligheten och jag vill att man ska vara medveten om att det är en illustratör som gjort de här bilderna.

Maria Fröhlich har haft en ambition att göra porträtten levande, så att personerna ser ut att ha ett eget inre liv. Jag har själv bara hunnit bläddra i boken, men det var precis det som slog mig omedelbart: att det finns en så stark närvaro och värme i illustrationerna. Det känns verkligen att Maria Fröhlich har tecknat dessa 15 afrosvenskar som om de vore hennes vänner.

Moderatorn Johanna Lundin konstaterade att det inte förkommer bilder av fastkedjade människor eller lynchningar, något man ofta stöter på när svart historia skildras och särskilt i ett amerikanskt perspektiv.

– Det behövs ingen triggervarning. Tack för att jag kunde läsa boken utan en klump i magen! sa hon.

Johanna Berg förklarade att hon valt bort vissa delar av historien, bland annat lynchningar, för att det blev för komplext att skildra för målgruppen. Hon menade också att svart historieskrivning är väldigt präglad av amerikansk populärkultur.

Syftet med den här boken är dock att lyfta fram en del av den svenska kulturhistorien.

– Det är en bok som vill påminna om att Sveriges historia inte är homogen. Människor var inte lika varandra då heller, sa Johanna Berg och fick en varm applåd av den stora publiken.

Samtalet pågick i 45 minuter och det sades förstås väldigt mycket mer än de små glimtar jag valt att lyfta fram här. Tyvärr spelades det inte in, men för den som befinner sig i Göteborg nästa vecka ges två ytterligare tillfällen att höra författaren och illustratören tala om boken: den 27 september på Världskulturmuseet och den 28 september på Bokmässan (semineriekort krävs).

En recension av boken kommer att publiceras här på faktabok.se längre fram.

Annelie Drewsen

Barn är yngre människor som har en speciell ålder, och vilken den är anses påverka allt möjligt. Till exempel vilka facklitterära böcker som passar dem.

Om en facklitterär bok och en läsare funkar ihop tror jag framför allt beror på:

• Faktabokens ämne – matchar det läsarens intresse eller informationsbehov?
• Faktabokens struktur och layout – är det möjligt för läsaren att ta del av boken på det sätt den önskar, dvs går boken endast att läsa från början till slut eller finns det till exempel register eller illustrationer som gör det möjligt att även inhämta information från delar av boken?
• Faktabokens språk – klarar läsaren av att förstå tillräckligt för att läsningen ska bli givande?
• Faktabokens ämnesinnehåll – är ämnesinnehållet på rätt nivå och förklaras det på ett tillräckligt tydligt sätt?
• Faktabokens formgivning – tilltalar den läsaren?
• Faktabokens tilltal – känner sig läsaren inkluderat i det, i de fall det är tydligt?

Är något av det här självklart kopplat till läsarens ålder? Förutom det där med tilltalet, som kan vara det, så tycker jag inte det. 

• Många av de som vill läsa om dinosaurier är i förskoleåldern – men inte alla. 
• Många av de som vill ha möjlighet att söka information ur en bok utan att behöva läsa hela är i skolåldern – men inte alla.
• Många av de som behöver ett enkelt språk är i lågstadieåldern – men inte alla. 
• Många som är nybörjare inom ett ämnesområde är yngre än de som kan mer – men inte alla.
• Många av de som gillar gulliga bilder och pastelliga färger är rätt unga – men inte alla. 

Man kan tänka på dessa olika parametrar som ett sätt att attrahera en viss målgrupp. Men man måste också tänka på att de kan exkludera läsargrupper. 

Det finns böcker med enkel och tydlig information som skulle kunna passa en bred målgrupp, men där formgivningen signalerar tydligt att det är en bok för små barn. Det finns böcker där bilder och layout är mycket lockande för alla åldrar men där språket är onödigt tillkrånglat. Det finns böcker med intressant information men där den inte går att hitta utan att läsa hela långa boken (det har jag visst skrivit om tidigare). Det finns böcker med ett tilltal som gör att vissa läsare direkt förstår att det här inte är en bok för dem. 

Det allra märkligaste är åldersangivelsen hos webbokhandlarna, vilken riskerar att förmedlare (till exempel mormor) inte köper vissa böcker till barn och unga. Åldersangivelsen har vad jag förstår har sitt ursprung i önskemål från fysiska bokhandlare om att kunna placera faktaböckerna i olika hyllor riktat till olika åldrar. Det är eventuellt knasigt i sig, men i en webbokhandel blir det absurt! I Adlibris står det antingen 0-3, 3-6, 6-12, 12-15 eller Unga vuxna på böckerna. Mängder med utmärkta faktaböcker kan passa för mycket bredare, eller ibland annorlunda, åldersgrupper än så. Detta system måste vara enkelt att ändra, det borde vara gjort för längesedan!

Pst! Kolla på bilden – vill du ha det så?

Cilla Dalén

Vad är en faktabok? Hur har faktaboken utvecklats historiskt och vilka trender och tendenser finns i utgivningen idag? Vilka författare, illustratörer och förlag har bidragit till att utveckla facklitteraturen för barn och unga? Hur kan faktaböcker bidra till barns läslust och läsutveckling? Vilken status har faktaboken i skolbibliotek och klassrum? Finns det några kvalitetskriterier för en bra faktabok? Ja, när man börjar fundera över faktaböcker radar frågorna snabbt upp sig.

VI har en stark barnlitterär tradition i Sverige, inte bara när det gäller utgivning och författarskap, utan även tack vare institutioner som Svenska barnboksinstitutet och ALMA-priset samt utbildningar och forskning om barn- och ungdomslitteratur. Men faktaboken tycks nästan alltid hamna i skuggan av skönlitteraturen. Det saknas exempelvis en aktuell svensk bok som kan besvara frågorna ovan. På vissa bibliotek går det dock fortfarande att låna Faktaboken som pedagogisk resurs av Elsa Gómez utgiven av Studentlitteratur 2008. Delar av den är fortfarande intressanta.

I bokens första kapitel resonerar Gómez om begreppet faktabok och hur det ska definieras. Personligen tycker jag att diskussionen om gränsen mellan skönlitteratur och faktaböcker är mest intressant. Gómez använder sig bland annat av en modell hämtad från den tyska professorn Karl Ernst Meier (1959). Han beskriver ett kontinuum från ”ren fiktionslitteratur” till ”lärobok/vetenskaplig text”. Däremellan finns tre grupper: ”sakligt orienterad fiktionslitteratur”, ”faktabok gestaltad för att ge emotionell upplevelse” och ”enbart sakligt gestaltad faktabok”. Jag finner modellen användbar när man ska resonera om vad som är skönlitteratur och vad som kan räknas som facklitteratur.

Vidare ger Gómez en kronologisk beskrivning av vilka ämnen som varit framträdande i den svenska faktaboksutgivningen under olika tidsepoker. Därefter ägnar hon ett kapitel åt faktaboken i skolans undervisning. En rad intressanta studier refereras och pedagogiska upplägg presenteras. Faktaboken beskrivs som en ”underutnyttjad resurs som har mycket att bidra med i skolans arbete”. Jo, så är det nog dessvärre fortfarande.

Boken avslutas en sammanställning över ”aktuella svenska barnboksförfattare och deras faktaböcker”. Som översikt har den förstås hunnit bli inaktuell, men många av författarna är fortfarande produktiva och listorna över deras verk skulle kunna utökas. Dessutom har det förstås tillkommit många författare och illustratörer som har tillfört nya ämnen, perspektiv och uttryck i faktaboksutgivningen.

I brist på en aktuell och uppdaterad svensk bok om facklitteratur för barn och unga duger kanske Faktaboken som pedagogisk resurs som introduktion, men det skulle verkligen behövas en bok som bygger vidare på Gómez arbete. Jag hoppas att det just nu sitter någon kunnig litteraturvetare och slipar på ett sådant manus. Jag råkar även veta att Cilla Dalén, som tagit initiativet till den här webbplatsen, just nu jobbar på en bok om att arbeta med faktaböcker i skolan. Det ska bli spännande att läsa den!

Annelie Drewsen

För en tid sedan var jag på en skola för att göra ett reportage om en lärare. Hennes litteraturundervisning var fenomenal. När hon läste högt tror jag att varenda elev i klassen sögs in i litteraturens värld. Jag antecknade febrilt för att kunna skriva en artikel som fångade de magiska ögonblicken. Så tog lektionen slut och läraren frågade om jag ville se skolbiblioteket. Det ville jag förstås.
– Har ni någon skolbibliotekarie?
– Nej, det är jag som ansvarar för böckerna. Här är våra klassuppsättningar!

Hon öppnade skåp efter skåp med riktigt bra böcker i 30–40 exemplar vardera. Jag drog handen över bokryggarna. Mestadels nyutgivna titlar av bland andra Ingelin Angerborn, Petter Lidbeck, Jenny Jägerfeld och Michael Morpurgo. Bra böcker som säkert blir till fantastisk undervisning.

Sedan var det själva ”biblioteket”, alltså hyllorna där eleverna kunde låna böcker. De stod uppställda i en sorts hall med några bord emellan. Jag vandrade mellan hyllorna och såg många nya och bra skönlitterära titlar. Men så kom jag till faktabokshyllorna och plötsligt hade jag förflyttats åtminstone 20 år bakåt i tiden. På varje avdelning stod ett fåtal titlar och så gott som alla verkade vara framtagna ur något gammalt förråd på skolan. Slitna pärmar som knappast lockar någon till läsning.

Jag tittade på läraren som stor kvar borta vid skönlitteraturen. Det var förstås inte hennes fel. Hon var en av alla skickliga lärare som gör underverk i sitt klassrum, trots rätt tuffa förutsättning. Nej, här var det en skolledare som inte hade prioriterat biblioteket och en skolbibliotekarie som saknades. Någon som kunde gallra bland de gamla faktaböckerna och lägga åtminstone en liten del av sin budget på att köpa in några av alla fascinerande, roliga, knäppa och häpnadsväckande faktaböcker som ges ut.

Förra året gavs det enligt Svenska barnboksinstitutet ut 403 faktaböcker, varav drygt hälften var originaltitlar på svenska. De handlade om allt från rymden och fotboll till avlopp och nöjesfält. Dessvärre är jag nästan helt säker på att eleverna på just den här skolan inte kunde finna en enda av dem på sitt så kallad skolbibliotek.

Annelie Drewsen

Det är SÅ BRA med innehållsförteckning och register i facklitteratur.

Därför att innehållsförteckningen

• ger läsare en snabb överblick om innehållet i boken
• gör att läsaren kan välja det kapitel den vill läsa
• gör att läsaren direkt kan upptäcka om det finns någon sida med till exempel ordförklaringar eller annat som är bra att känna till under läsningen

och registret

• gör att läsaren innan läsningen kan se om något specifikt finns med i boken
• gör att läsaren under läsningen enkelt kan kolla om det står om en företeelse även någon annanstans
• gör att läsaren efter läsningen snabbt kan hitta igen var något behandlades.

Och ja, även barn och unga kan ha glädje av det! Ju mer ovan läsare man är, desto svårare är det att översiktsläsa för att få en snabb uppfattning om texten och att sökläsa för att hitta igen ett ställe man minns. 

Jag har suttit i boksamtal med 10-åringar där vi inte kunnat reda ut frågor som eleverna haft, för att vi inte kunnat lokalisera det ställe i boken där funderingen uppstod. Och att läsa en bok och upptäcka först i slutet att det finns en lista med begrepp som förklaras… det är irriterande för alla.

Så – varför ges det ut så mycket facklitteratur för barn och unga där de här enkla hjälpmedlen saknas? Skärpning förlagen!

Cilla Dalén