Vi gästas igen av Jon Thors, skolbibliotekarie och skolbibliotekssamordnare i Sollentuna, som denna gång berättar om en faktabokshändelse på sin skola.
Strax efter skolavslutningen i början av sommaren satte vi oss ner och började planera inköpen för det nya statsbidraget för litteratur. Statsbidraget för litteratur riktar sig till alla skolformer och är ett bidrag för inköp av tryckta fack- och skönlitterära böcker.
Lågstadiet köpte in många nya bokcirkelböcker, medan mellanstadiet kunde köpa flera nya klassuppsättningar. Inköpen gjorde vi i samråd. Vissa uppskattade och inarbetade klassuppsättningar kompletterades, medan andra titlar var helt nya. Mitt bidrag i dessa diskussioner brukar alltid vara att lyfta fram betydelsen av faktaboken (som läsfrämjare).
I fredags eftermiddag stötte jag på en av lärarna i mellanstadiet som deltagit i inköpen, och hon berättade att eleverna i förra veckan stod utan böcker och inte hade någon inbokad bibliotekstid. Läraren sa då till några elever att följa med ner till förrådet för klassuppsättningar och titta om det fanns något som kunde passa.
Det normala användandet av en klassuppsättningsbok är att läsningen är relativt styrd. Eleverna läser några kapitel och svarar på frågor. Läraren högläser vissa delar och boken diskuteras under lektionstid.
Det som hände nu var att eleverna som följde med till bokförrådet hittade några exemplar av boken True Crime – 10 vassa brottsbekämpare (del 2) av Andras Palmaer med bilder av Henrik Johanson och tog upp dem till klassrummet. När de började läsa lite smått blev även de övriga i klassen intresserade av samma bok, och läraren fick gå och hämta upp ett exemplar till varje elev som satte sig och läste. Under en stund var det knäpptyst i klassrummet. När det sedan gått en tid började eleverna fråga om det som beskrevs i första kapitlet verkligen hade ägt rum på riktigt. Därefter följde en livlig diskussion. Någon elev upptäckte att en ny bok doftar på ett speciellt sätt. Någon sa: ”Va, nya böcker luktar ju gott!”
Såklart är det inte alla lektioner som man kan ändra och lägga om sin planering på det här sättet – men läraren upplevde att det blev en fin och viktig stund för många elever, och att den spontana kollektiva läsglädjen var värd att prioritera i stunden. Jag rördes och gladdes av att få det återberättat.
Andra böcker vi köpt in i klassuppsättningar till mellanstadiet är Utvandringen av Annelie Drewsen & Katarina Lycken Rüter och Harriet Tubman: ett liv av Anna Larsdotter.
För många elever går vägen till läsning genom fakta snarare än fiktion. Nypon och Vilja förlag erbjuder ett brett utbud av lättlästa faktaböcker för att alla ska kunna hitta något av intresse. På riktigt – sakprosa i skolan är ett läsfrämjande projekt som vill stärka fackbokens plats och användning i undervisningen. I detta samtal möts författare och lärare bakom aktuella lättlästa faktaböcker och projektet för att diskutera fackbokens potential i skolan. Med Jenny Edvardsson, lärare och doktorand i pedagogiskt arbete, Anna Ehring, skolbibliotekarie och författare, Cilla Dalén, författare och Rasmus Åkerblom, journalist.
När: torsdag / 25 sep / kl. 11.30-11.55
Scen: Lärarscenen
Biljett: Ingår i entrébiljetten
Arrangör: Nypon och Vilja förlag och Författarcentrum Öst”
”Vad är det där? – hur faktaböcker väcker barnens frågor och stärker deras språk
Små barn är naturligt nyfikna – men hur kan vi ta vara på den nyfikenheten och lägga grunden för läsförståelse redan i förskolan? I det här samtalet diskuterar författarna Sofie Berthet och Ann-Charlotte Ekensten, tillsammans med Cilla Dalén som driver faktabok.se, hur faktaböcker kan skapa läslust och ge barn motivation att utforska text. Samtalet knyts till förskolans läroplan och visar hur faktatexter kan stärka språk, kommunikation och kunskapsutveckling.
För några veckor sedan gick jag på sakprosafestivalen Sakli(g)t på Rikstolvan i Skåne. Festivalen ordnades för tredje året, arrangörer är Rikstolvan, Institutet för samhällsstudier och Linnéuniversitetet. Den första av de tre dagarna ägnades åt att diskutera litterär sakprosa som sådan, medan de två följande dagarna hade mer fokus på författarna och innehållet i böckerna. Det var intressant och lärorikt på en massa olika sätt, och jag vill delge er några fragment från första dagen som jag tycker har relevans även för sakprosa som skrivs för barn och unga.
I ett samtal mellan Mohamed Yussuf, som skrivit om svensk hiphop och Yasin, Steffen Stubager, som skrivit en dansk biografi om Yahya Hassan, och norska litteraturprofessorn Tonje Vold talades om hur författarna kan göra för att vi läsare ska kunna lita på den information eller den bild av verkligheten som författarna målar upp. Om författaren inte tycker att det passar i själva texten kan ett förord eller efterord användas för att beskriva hur författaren sökt information och valt ut vad som är relevant för sin bok. Jag tror att det är en stor vinst även för den unga läsaren att få stöd för reflektioner runt trovärdighet och källor. För många unga är mer eller mindre seriösa ställen på webben och sociala medier viktiga informationskällor, och ska böcker kunna hävda sig behöver man förstå hur författare arbetar för att kunna skildra verkligheten på ett trovärdigt sätt.
Författaren Göran Rosenberg, norska litteraturforskaren Janicke Stensvaag Kaasa och journalisten Marit Kapla diskuterade författarens synlighet i texten. Där talades om fördelar med att avsändaren synliggörs i texten, och en artikel Kaasa skrivit, tillsammans med Johan L. Tønnesson, Samhandlingens poetikk nämndes. I den artikeln analyseras den norska succéboken Maskiner som tenker på ett sätt som gör att jag tror att den delvis liknar vissa barnfaktaböcker – detta genom att författaren tilltalar läsaren med ett ”du” och också inkluderar läsaren på ett sympatiskt sätt i ”vi”. Nu när jag läser artikeln Samhandlingens poetikk får jag syn på flera intressanta sätt att analysera texter, så är du nyfiken på sådant så kika gärna på artikeln (redan på förra årets Sakligt-festival förstod jag att forskningen runt sakprosa är mer etablerad i Norge än i Sverige). Ja, ordentliga analyser av facklitteratur för barn ser jag mycket lite av. Jag skulle önska att det skrevs fler uppsatser som behandlar facklitteratur på litteraturvetenskapliga kurser om barn- och ungdomslitteratur.
Från ett samtal mellan litteratursociologen Ann Steiner, Expressens kulturchef Victor Malm, som även är litteraturvetare, och översättaren och kritikern Rebecka Kärde har jag antecknat att det talas för lite om sakprosans form. Det framfördes att det behövs en välformulerad sakprosa för att kunna stå sig i konkurrensen med till exempel radio och poddar. Här blir min reflektion att jag själv till och med saknar relevanta termer för att beskriva olika faktaböcker.
Det sista jag från festivalen jag vill nämna här är hur även författare av sakprosa för vuxna saknar kritik som synliggör utgivningen och bidrar till medvetande om kvalitet. Kritikern Sven Anders Johansson, Alexandra Borg som är redaktör för Respons och fackboksförläggaren Lars Molin diskuterade detta. De framförde bland annat att sakprosa recenseras i betydligt lägre grad i tidningarna nu än för tio år sedan och att kritik ibland kan bli oreflekterat positiv på grund av att bokens ämne är angeläget. Intressant var att deltagarna i detta samtal pratade om recensioner i pressen och vetenskapliga sammanhang, men när vi pratar om hur barn- och ungdomsböcker ska få uppmärksamhet brukar vi också tala om recensioner i pressen men även BTJ-recensioner, sociala medier, författarbesök, bibliotekens boktipsande … Men jag tänkte också på att den kvalitativa kritiken, som går på djupet både i ämne och form, den saknas väl i stort sett helt för facklitteratur för barn och unga?
Faktaboken i förskolan var rubriken när jag för ett par veckor sedan föreläste för flera hundra personer som arbetar i förskolorna i Eskilstuna. Jag var inbjuden av Lässatsningen och åhörarna bestod av människor med olika erfarenhet och utbildning. Jag hade bollat en del med bibliotekarierna där innan eftersom jag inte föreläst för förskolepersonal tidigare. Nu har jag fått en utvärdering som var positiv och det känns skönt, att föreläsa för en grupp vars verklighet man inte har så god koll på känns alltid lite svajigt.
Under föreläsningen visade jag exempel på många olika och många olika sorters faktaböcker. Min erfarenhet är att de flesta inte tänkt så mycket på hur olika de kan vara. Bibliotekarierna i lässatsningen hade ställt fram massor med faktaböcker i foajén och publiken gick före och efter föreläsningen runt och botaniserade och fotograferade, de skulle alla snart köpa in böcker för det statliga bidraget.
Här kommer en kort sammanfattning av vad jag pratade om:
Det är roligt, fascinerande och intressant med faktaböcker och ofta lär vi vuxna oss saker tillsammans med barnen. Förutom faktakunskaper gör läsningen att barnen vänjer sig språkbruk och särdrag som kan vara tämligen olika mot i skönlitteratur. De lär sig också många spännande fackuttryck.
När vi läser faktaböcker tillsammans med barnen behöver de se boken, om man läser för en lite större grupp är det bäst att projicera bilderna, t ex genom att fota in uppslagen i Anteckningar på en Ipad.
Den som högläser en bok för barn är inte bara en röst som tillgängliggör texten utan också en läsare som visar engagemang och förebildar hur man som läsare söker förståelse. Jag sa att det är bra att läsa fel ibland och visa barnen hur man gör ifall man inte förstår. De fyra lässtrategierna från reciprocal teaching gick jag igenom, men utan hela RT:s sätt att undervisa. Jag tror att det i förskolan räcker att förebilda och att bjuda in barnen i tänkande och samtal.
Det är bra att använda faktaböckerna på olika sätt. Man kan läsa ett kortare avsnitt, ta med böcker om insekter ut på gården, följa instruktionerna tillsammans när man gör ett experiment ur en bok med sådana… Vi ska tänka på att använda och högläsa olika böcker, om vi vuxna bara väljer de böcker vi själva tycker bäst om kan det bli för smalt.
Och så pratade jag lite om att låta sig inspireras av faktaböcker – man kan självklart leka delar ur böckerna för att skapa förståelse (exemplifierade med en kamelmarknad) och skapa på alla möjliga sätt. Jag berättade om hur man kan göra faktaböcker tillsammans och utrusta dem med olika särdrag.
Föreläsningen var en timme och trekvart lång, så jag bröt av lite här och där för korta övningar eller samtal med de som satt bredvid varandra. Det var fascinerande att höra jättebruset från salen!
Cilla Dalén
PS. Lässatsningen i Eskilstuna har hittills pågått i tio år – mycket bra gjort av deras politiker och andra beslutsfattare att låta något bra fortsätta år efter år. Följ gärna Lässatsningen Eskilstuna bibliotek på Facebook eller lassatsningen_eskilstuna på Instagram!
Under april har alla som vill möjlighet att ta del av tre inspirationstillfällen om faktaböcker – alla tre är på webben och alltså tillgängliga var i landet man än befinner sig. Dessutom är de gratis.
Det första är när Laura Mendez Edkvist från Författarcentrum informerar om projektet På riktigt – sakprosa i skolan och möjligheterna att få en facklitteraturförfattare på besök.
Svenska barnboksinstitutet har sina lokaler i Stockholm, på Odengatan. De samlar svensk utgivning av barn- och ungdomsböcker och framme i det publika biblioteket finns alltid innevarande års utgivning. Fram på vårkanten plockas de undan, räknas och analyseras, och exponeras sedan i den årliga Bokprovningen.
Än så länge är 2024 års utgivning av facklitteratur för barn och unga samlad i biblioteket. Så jag begav mig dit för att fotografera av den, och det blev tre bilder. Här kommer de andra två:
Visst ser det fint ut!
Förutom de vi redan skrivit om här på faktabok.se så hittar jag några böcker jag vill läsa, många fler i serier jag känner till och gillar men kanske inte måste recensera varenda bok och så några som jag tänker att de verkar väldigt ointressanta.
24 april släpps statistik och analys över 2024 års utgivning. Här kan du anmäla dig för att lyssna på webbföreläsningar, och det datumet publiceras även skriftligt material.
Faktaförfattarbesök på bibliotek – det har jag inte varit med om förut. Alltså, när jag jobbade i skolan hade vi ofta författarbesök. De förbereddes noga med att klasserna läste böcker av författaren och lärarna arbetade på olika sätt med elevernas respons på texterna. Men på ett folkbibliotek blir det något annat. Åhörarna är i olika åldrar, har olika förkunskaper och är mer eller mindre bekanta med författarens böcker.
Nu under sportlovet var jag med när Sarah Sheppard besökte Tranströmerbiblioteket för att prata om sin bok Länge leve evolutionen för sportlovslediga barn. Publiken bestod av 15-20 barn i åldrarna ett halvt till kanske 12 år? Och så en massa vuxna. ALLA hade total uppmärksamhet på Sarah i de kanske 40 minuter som hon pratade, även bebisen och min medföljande snart femåring med spring i benen.
Sarah berättade lite snabbt om olika böcker hon gjort och roade oss med ett exempel ur Djuren i staden, nämligen om duvorna i Stockholm som åker tunnelbana. Sedan sa hon att dagens bok, Länge leve evolutionen, var den som tagit längst tid för henne att göra. Och det kan man ju förstå, underrubriken är Livet på jorden under 4,6 miljarder år.
Sarah visade sedan bilder ur boken på storskärm och berättade till. Ibland läste hon en kort snutt direkt ur boken men oftast berättade hon med lite färre ord än som finns i boken. Emellanåt vände sig Sarah direkt till åhörarna och frågade något, och det fanns alltid flera barn som hade järnkoll. De kände till djurarter, geologiska tidsperioder och spännande små detaljer.
Det hela blev alltså en snabb men mycket fascinerande resa genom de 4,6 miljarder åren.
Framtidsspaningen då?
Jo, efter föreläsningen fanns det tipsrundor och pyssel, och en kö med barn ville få böcker signerade. Mot slutet kom det fram en grabb som visade otroligt fina böcker som han själv hade gjort, inspirerad av Sarah Sheppard. Ursnygga och proffsiga, både teckningar och text! Om hans intresse finns kvar så är han definitivt en framtida facklitterär författare och illustratör.
Facklitteratur kan verkligen inspirera till eget skapande!
Författarbesök innehåller ofta skrivövningar. Vanligtvis är det kopplat till skönlitterärt skrivande – gestaltning, miljö, intrig och så vidare. Nyligen fick jag frågan om jag kunde göra en skrivövning på ett författarbesök om sakprosa. Då var jag tvungen att tänka efter. Jag vill att skrivövningar ska vara meningsfulla och att eleverna ska kunna komma igång och skriva direkt, utan att tänka för mycket. Det måste finnas utrymme för fantasi, men inte vara för fritt. De yttre ramarna är lika viktiga som friheten inom dem.
Efter att ha funderat lite fann jag ett sätt att arbeta med sakprosans särdrag och samtidigt låta eleverna använda sin fantasi. Mitt besök gjordes inom ramen för Författarcentrum Östs eminenta projekt På riktigt – sakprosa i skolan (som från och med årsskiftet har blivit nationellt) och jag höll en ganska traditionell lektion om att skriva faktaböcker där jag berättade om research, lät eleverna undersöka källmaterial från 1700-talet och gav exempel från några av mina egna faktaböcker. Som avslutning gjorde vi sedan en skrivövning. Under dagen testade jag den i fyra olika grupper, och den funkade bra i alla.
Ingången var det svenska språkets möjligheter att skapa nya ord genom sammansättning. Eleverna fick först göra en lista med fem ord utifrån några olika kategorier, till exempel en plats, ett ljud eller en egenskap. (Dessa kategorier kan förstås varieras.) Sedan skrev de ner fem djur, för att slutligen kombinera orden i listan med djuren och på så vis skapa fantasidjur. Många byggde ord intuitivt, medan andra behövde lite stöd i hur man gör när man sätter samman ord. (Här finns förstås potential för en fördjupning om ordbildning och sammansatta ord för lärare i svenska och svenska som andraspråk.)
Om eleverna följt mina instruktioner hade de nu en lista med fem fantasidjur. Skuttstruts, tråkmört, pangbäver, skrikfluga och badhuskänguru var några av djuren som uppstod. Det var även några elever som hade fått till djur som springmask och skogsmus. Det är okej, men för nästa steg uppmuntrade jag dem att välja något djur som inte finns på riktigt. Då skulle eleverna nämligen välja ett av sina djur och skriva en kort faktatext om det. De fick fem minuter på sig och jag tror att alla elever skrev något, från enstaka meningar till en halv sida text.
Tempot i övningen var rätt högt, och samtidigt som jag gav instruktionerna skrev jag exempel på ett blädderblock. Medan eleverna skrev gick jag runt och spanade in deras texter, och samlade sedan in dem för att läsa upp några exempel helt anonymt. Om man har mer tid kan eleverna läsa upp för varandra i par eller mindre grupper, eller så får de som vill läsa för hela klassen.
Här kommer några smakprov från elevernas faktatexter om de påhittade djuren:
Snattkatter älskar att ta saker som inte är deras. Med sin unika fluffiga päls kan de gömma kattgodiset utan att bli påkomna.
I hagar längst ner i Småland kan man hitta skrattkor. De ser ut som vanlig kossor men de kan aldrig sluta skratta.
Boombananflugan gillar att äta banan, men när den äter banan så exploderar den och då låter det BOOM. Den kan bli 1 mm och väger i genomsnitt 0,0001 gram.
Badhuskängurun lever i badhuset och brukar gömma sig under vattnet. Den kan bli 200 år och föder 93 barn åt gången. Den äter drunknande barn.
Baguettebabianen är en apa som lever i Frankrikes djungler. Baguettebabianen härstammar från babianen och livnär sig enbart på baguetter. Den har anpassat sig till sin omgivning och har långa ben och armar så att den lättare kan fånga vilda baguetter och springa iväg med dem. Istället för en vanlig mun har den en baguettekrossande näbb. Den kan också påträffas på Frankrikes storstäders hustak.
Det blev fnissigt när jag läste upp några av texterna och jag kunde säga till eleverna att de verkligen hade koll på hur man skriver sakprosa. Innehållsligt höll sig de flesta till förväntade beskrivningar av utseende, habitat, föda, fortplantning med mera. Språkligt hade många elever hittat både ett sakligt och neutralt tilltal och ämnestypiska ord. Det ledde till underhållande texter som fick klasskompisarna att skratta. En signal om hur roligt man kan ha det med ett rikt språk, och att skrivande ofta handlar om att beröra andra. Men det fanns också elever som inte riktigt lyckades pricka in ett adekvat språk. Kanske kan sådana här övningar vara ett sätt att jobba med ämnestypiskt språk i en mer lekfull inramning?
Här kommer övningen, med exempel på varje steg:
Faktatext om ett fantasidjur
Skriv fem ord i vänsterspalten högst upp på ett papper, ett ord för varje kategori:
En egenskap (stark, nyfiken, galen)
En plats (skogen, Magadaskar, Linköping)
En sak som man kan hålla i (termos, spjut, fiol)
Ett verb (hoppa, bajsa, balansera)
Ett ljud (kvack, boom, krash)
2. Skriv fem olika djur i högerspalten
(apa, mygga, mask, snigel, skata).
3. Kombinera nu orden från de två spalterna till nya djur:
Igår genomfördes Fackboksfestivalen Minerva på ABF-huset i Stockholm. Det var ett samarrangemang av Författarförbundets avdelning för fackboksförfattare, som heter just Minerva, och ABF Stockholm. Under festivalen var det flera parallella program i olika salar och ett av dem behandlade faktaböcker för barn. Alltid nåt!
”Nörden och googlaren” kallades programpunkten och den bestod av faktaboksgiganterna Bengt-Erik Engholm och Helen Rundgren som samtalade med varandra om faktaboksförfattande och lite grand om själva böckerna. Båda två har gjort böcker som vunnit Carl von Linnéplaketten.
Helen Rundgren är biolog och har skrivit 32 fackböcker för barn. Hon berättade att det känns tryggt att skriva inom det ämnesområde där hon har förankring i den akademiska världen. Hon vet vilka olika vinklar som kan finnas på ämnet från olika universitet och kan kontakta forskare med den expertis som hon eftersöker. Att lämna biologins värld kan däremot kännas lite läskigt, så här representerade Helen nörden.
Bengt-Erik Engholm, som snart publicerar sin 20:e facklitterära bok, är däremot en författare som närmar sig olika ämnesområden för att han blir nyfiken. Det där med googlaren i programpunktens titel syftar på att han i början googlar väldigt mycket för att få input och uppslag inför att han ska skriva om ett visst ämne. Men sedan gäller det att hitta bra och trovärdig information. Både Bengt-Erik och Helen berättade att det förekommit faktafel i någon av deras böcker. Det gick att rätta till i nästa upplaga men för Helen verkade det ha varit ett mindre trauma…
Att man kan ändra i nya upplagor behövs även för att forskningen går framåt. Det som var bästa möjliga fakta när en bok skrevs kanske inte längre anses stämma. Helens bok Tyra Tyrannosaurs Rex kom i sin första upplaga 2002 då det inte var tänkbart att dinosaurier hade fjädrar. Men när den gjordes på nytt för En bok för alla 2020 hade forskarna ändrat sig. Helen fnissade lite åt att en faktabilderbok för treåringar måste ändras efter forskningens senaste rön – men visst är det så.
Bengt-Erik var imponerad över hur noggranna översättarna i Japan var när de jobbade med hans bok Från apa till sapiens. De var mycket angelägna att allt skulle bli korrekt och att inte några faktafel smög sig in i översättningsarbetet.
Det finns risker både när ämnesexperter vill göra en faktabok för barn och när man är generalist. Risken med en nörd som författare kan vara att boken blir för didaktisk och tråkig. Helen pratade om en farbrors-ton med en äldre man som i en bok förklarar saker för barn. Risken med att inte vara ämnesexpert är förstås att man lättare kan göra fel. Bengt-Erik nämnde att ibland vänder sig en expert till en barnboksförfattare och så skriver de en bok tillsammans. Det kan också bli bra.
Helen och Bengt-Erik, och även röster från publiken, pratade en del om faktagranskning och att förlag kan ställa sig lite olika till kostnaden att ta in en faktagranskare. Kanske kan forskare och museimänniskor göra faktagranskningen gratis för att det hör till deras uppdrag?
Efter samtalet tänkte jag att både Bengt-Erik Engholm och Helen Rundgren visade stort engagemang för barns och ungas läsupplevelser – böckerna ska vara bra och lockande. Och det var även tydligt hur seriösa båda är i förhållande till den information de förmedlar, den ska vara korrekt och intellektuellt stimulerande. Förträffligt att sådana författare vill och får göra många böcker – så många att jag kan kalla dem faktaboksgiganter!
Hoppas denna fackboksfestival blir ett årligen återkommande event och att det nästa år är fler inslag med författare till facklitteratur för barn och unga.
Lättlästpodden, som görs av Hegas förlag, har spelat in ett avsnitt där jag är med och pratar faktaböcker. Det är 37 minuter långt och går att lyssna på här.
På Läslovet, tisdagen den 29 oktober klockan 14-15, kan man lyssna på en webbföreläsning där jag pratar faktaböcker. Det är Författarcentrums projekt På riktigt – sakprosa i skolan som anordnar detta och det är gratis. För att läsa mer och anmäla sig kan man kolla här.
