När mina barn var små hade vi en tygpåse med pixi-böcker och några småleksaker som vi tog med när vi var ute på resa. Påsen kom bara fram då, för att böckerna och leksakerna skulle vara spännande och kännas nya när vi tog tåget till fjällen eller någon annan liten semester.
Visste du att det finns fakta-pixi? Formatet är ju litet och behändigt, men informationen i böckerna är inte fjuttig. Böckerna bör funka fint som högläsning ända upp i skolåldern. Perfekt för sommarens resor!
En annan grej som är bra med pixi-böcker: man kan ha några i väskan och ge bort till barn man möter. Kanske en liten kinkig unge på tunnelbanan blir glad av att du frågar: – Vet du hur de gjorde när de skulle skicka en mycket värdefull diamant från Sydafrika till England, utan att någon skulle kunna stjäla den på vägen? Eller: – Kan du säga ett djur som sover med ena ögat i taget?
Nu tar vi lite semester från boktipsande och faktafunderandet här på faktabok.se. Framemot augusti kör vi igång igen!
Linnéa Krylén har gjort tre fantastiska faktaböcker Handbok för molnskådare (2015), Handbok för kartläsare (2017) och Handbok för storsamlare (2020). De är alla tre sprängfulla av sådant som man inte visste att man inte visste förrän man fått veta det… De är helt enkelt supernördiga på ett väldigt smittande sätt! Dessutom är de vackra, Linnéa Krylén gör fina bilder också och böckerna är mycket lockande att bläddra i.
Som tur är finns alla tre i handeln, så marsch iväg och köp dem till något barn du känner. Och känner du inget barn så köp till dig själv, de är lika intressanta för oss vuxna!
Bild: MathKnight, CC BY-SA 4.0 <https://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0>, via Wikimedia Commons
Vi hör ständigt talas om krig i världen, och under de senaste åren även om skjutningar och sprängningar i Sverige. En del av våra barn och unga har släktingar som tvingats fly från krig, och några har egna hemska erfarenheter. De funderar och försöker orientera sig i den här verkligheten.
I den svenska barn- och ungdomsboksutgivningen finns sedan länge många bra böcker om sexualitet. När elever i min skola visar upprördhet över en del av böckerna på avdelning V, där faktaböcker om sex hamnar, brukar jag bemöta det på två sätt. Ibland pratar jag om att de finns där, men man måste inte läsa dem om man inte vill. Ibland, framför allt med lite äldre elever, talar jag om att många unga är nyfikna på sex och det är viktigt att det finns bra information för dem. Om de helt hänvisas till Internet kanske de hamnar på sajter där sexualitet kopplas ihop med våld och kvinnofientlighet.
Men hur tänker vi ifråga om vapen? Vart ska barnen vända sig för att förstå hur olika vapen fungerar och hur de används i krig och andra konflikter?
Ja, inte kan de få några svar i böcker skrivna för barn och unga i alla fall. Den utgivningen lyser helt med sin frånvaro. Är det så att det finns beröringsskräck och feghet här från förlagens sida? Eller kanske tror förlagen att vi vuxna förmedlare, i biblioteken till exempel, lider av den där rädslan så att böckerna inte kommer att säljas?
Att vi vuxna ignorerar ett ämne tror jag mest kittlar nyfikenheten.
Tyvärr, säger jag till eleverna på min skola när de frågar efter böcker om vapen. Tyvärr, finns det inga sådana böcker. Det finns böcker för alla åldrar om andra hemska saker, förintelsen till exempel. Men vapen, nej tyvärr.
Jag skulle önska att vuxenvärlden, i första hand förlagen, förstod att möta intresset för vapen med böcker som är sakliga och informativa och skrivna för barn och unga.
I väntan på de böckerna får väl ungarna googla på egen hand.
Studentlitteratur gjorde en intervju med mig där jag berättar om hur man kan använda facklitteratur i skolan. Själva intervjun är från ca 4 minuter till 29 minuter i den inspelade sändningen.
Vi bibliotekarier är vana att sortera facklitteratur efter det ämne böckerna behandlar. Bokförlagen kategoriserar facklitteratur för barn och unga efter vilken ålder de tycker att böckerna vänder sig till. Lärare vill gärna veta hur svåra böckerna är, för att försäkra sig om eleverna kommer klara av att läsa böckerna.
Men – böckerna är ju olika även på andra sätt! Den som vill kan kika på sidorna 7-11 i provläsfunktionen av Faktaboken i skolan.
Igår kväll träffades ett litet gäng för att brottas med detta att facklitteratur för barn och unga kan vara så väldigt olika, utan att vi riktigt har några begrepp för att beskriva olikheterna. Det var författaren Katarina Kuick, författaren och fd läraren Annelie Drewsen, skolbibliotekarien Jon Thors, bibliotekariestudenten Sofia Andersson och så jag. Vi hade ett rejält gäng nya fina faktaböcker framför oss, och mina smarta medpratare visade ett stort engagemang.
Det blev en intressant kväll, och vi kom absolut inte fram till någonting 🙂 Vi vred och vände på en stor hög med böcker. Och så blev det förstås en hel del sagt om faktaböckernas undanskuffade plats i skolvärlden.
Annelie påminde om att gränsen mellan skönlitteratur och facklitteratur inte är så självklar, hon har tidigare skrivit om det här.
Vi pratade om hur bilder på olika sätt samspelar med text och om att det i en och samma bok kan rymmas många olika typer av texter.
Vi försökte oss på att översätta de termer som jag citerar från Stewart och Correia i smakprovet ovan. Så här långt kom vi:
Traditional nonfiction – klassiskt saklig faktabok Expository literature – konstnärligt gestaltad faktabok Active nonfiction – handbok Browseable nonfiction – blädderfaktabok? här- och därbok? Narrative nonfiction – faktabok med sammanhängande händelseförlopp? berättande faktabok?
Ju längre vi höll på desto mer fundersamma blev vi nog. ”Konstnärligt” kändes för värderande. ”Blädderfaktabok” kanske mer beskriver ett möjligt sätt att läsa den än själva boken? Och det sista begreppet blev ju inget alls egentligen…Den enda termen vi var helt nöjda med var nog ”handbok”.
Vi släppte översättandet och försökte sortera böckerna efter de engelska termerna. Några få böcker var vi helt överens om vart de hörde, men de flesta kunde vi tycka olika om.
Sofia kläckte idén att man kanske skulle kunna göra någon sorts släktträd, en genealogi, över facklitteraturen? Eller ska man helt strunta i det där med att försöka kategorisera böckerna efter hur de är skrivna, illustrerade och formgivna?
När Sofia och jag pratade vidare lite idag så diskuterade vi ”fasetter”… Att beskriva en bok genom olika egenskaper utan att behöva fastställa kategorier? Fasetterna skulle kunna vara olika aspekter av ämne, svårighetsgrad, förekommande texttyper, olika sorters illustrationer, samspel text-bild, särdrag etcetera.
Ja, många frågor och inga svar. Men intressant är det!
Så löser vi läskrisen på lågstadiet är namnet på en rapport som Svenskt näringsliv nyligen publicerat. Den är skriven av Linda Fälth, professor i pedagogik och biträdande vicerektor för lärarutbildningen vid Linnéuniversitetet, och Anna Eva Hallin, biträdande lektor och forskare vid enheten för logopedi vid Karolinska Institutet. Den är ganska kort, 24 sidor, och jag tror att det står en hel del vettigt i den. Men jag studsade till när jag läste denna mening:
Denna studie visade också att läsning av böcker på fritiden hade ett positivt samband med läsförståelse i alla årskurser, medan läsning av tidningar och faktaböcker på fritiden inte hade det.
Det där lät ju konstigt! För det första ”böcker” – betyder det endast skönlitteratur? Och för det andra – varför skulle inte läsning av faktaböcker stärka läsförståelsen?
Den åsyftade studien är en vetenskaplig artikel med namnet Leisure reading (but not any kind) and reading comprehension support each other – A longitudinal study across grades 1 and 9 av några finska forskare. Den visade sig ha ett intressant fokus, nämligen att försöka reda ut vad som är orsak och verkan i det välkända samband som finns mellan mängden fritidsläsning och läskompetens.
Men – jag hittade inte något rimligt belägg för påståendet att läsning av faktaböcker inte främjar läsförståelsen. De finska forskarna nämner en tidigare studie som funnit att ”fiction reading” beror på egen motivation medan läsning av ”informational texts” mest skulle komma av att man har uppgifter att göra. Ordet non-fiction nämns vid något enstaka tillfälle, de har delat in läsmaterial i olika kategorier och då slagit samman tidningar, tidskrifter, serieböcker och faktaböcker i en kategori och diskuterar sedan inte detta alls.
Artikeln är på engelska (jag är ovan att läsa sådana texter på engelska) och innehåller mycket statistik som för mig var tämligen obegriplig så jag ställde en fråga i Facebookgruppen Gläfs – Gruppen för läsning av facklitteratur i skolan och fick hjälp av två rutinerade personer. Inte heller de tycker att det är en rimlig slutsats som Fälth och Hallin dragit av de finska forskarnas text.
Barbro Westlund skriver också i fb-gruppen: ”En sådan tolkning står inte, enligt min uppfattning, i överensstämmelse med den gedigna forskning som gjorts om betydelsen av att barn så tidigt som möjligt kommer i kontakt med faktaböcker eller faktabilderböcker, för att både utveckla språkförståelse och för att vilja tillägna sig viktig kunskap.”
Så jag hoppas att inte passusen i Så löser vi läskrisen på lågstadiet gör att någon tror att det är dåligt att uppmuntra barn att läsa faktatexter!
Cilla Dalén
Referens till den finska artikeln: Torppa, M., Niemi, P., Vasalampi, K., Lerkkanen, M. K., Tolvanen, A., & Poikkeus, A. M. (2020). Leisure reading (but not any kind) and reading comprehension support each other—A longitudinal study across grades 1 and 9. Child development, 91(3), 876-900.
Nu finns den här boken som jag skrivit att köpa. Min förhoppning är att den ska vara intressant för lärare, bibliotekarier och fritidspersonal som ännu inte använt sig så mycket av faktaböcker. Den är ganska kort, luftigt och fint formgiven och jag tror att den också upplevs som lättläst och enkel att låta sig inspireras av.
På baksidan står det så här:
Verkligheten är stor och spännande!
Barn tycker ofta om att läsa faktaböcker. Samtidigt som de läser får de kunskaper om omvärlden, lär sig ämnesrelevanta begrepp och blir vana läsare av olika sorters texter. Men faktaböckerna är ofta förbisedda i skolan idag.
I Faktaboken i skolan – för läslust och lärande finns många exempel på hur lärare, bibliotekarier och fritidspedagoger kan använda faktaböcker för att främja elevers läsande och lärande. Högläs korta bitar ur böcker, undervisa om faktaböckers särdrag, låt elever välja böcker med femfingertestet och använd faktaböcker för elevernas informationssökning är några av de förslag som presenteras här.
Samiska flaggan, källa: Jeltz, Public domain, via Wikimedia Commons.
Det pågår just nu en debatt till följd av två ledartexter av en fristående kolumnist i Dagens Nyheter där urfolket samer står i fokus. Flera välskrivna och gediget underbyggda svar har publicerats av samiska röster som bland andra Elin Anna Labba och Mats Jonsson, så jag tänker inte ge mig in i själva sakdebatten. Istället kan jag bara konstatera att artiklarna är en sorglig påminnelse om hur låga kunskaperna om samer och de övriga fyra nationella minoriteterna fortfarande är.
Debatten visar också hur fördomar och förtryck frodas när okunskapen är utbredd. Därför är det väsentligt att barn i Sverige får lära sig om de nationella minoriteterna, vilket numera är inskrivet i läroplanen. Att samiska röster höjs i den här debatten är bra, men alla vi andra har också ett ansvar. Ett första steg kan vara att lyssna, läsa och skaffa sig kunskap. Här kommer mina tips på tre böcker som borde finnas i varje högstadie- och gymnasiebibliotek i Sverige:
Inifrån Sápmi – vittnesmål från stulet land (Verbal förlag 2021), en antologi med texter av bland andra Sofia Jannok, Ann-Helén Laestadius och Katarina Pirak Sikku
Herrarna satte oss hit – om tvångsförflyttningarna i Sverige av Elin Anna Labba (Norstedts, 2023) – en pocketutgåva av denna Augustprisbelönade fackbok som först kom ut 2020
När vi var samer av Mats Jonsson (Ordfront förlag, 2021) – en Augustnominerad serie som sätter ljuset på ett stycke mörk svensk historia.
För den som söker lättlästa böcker om Sápmi har jag tillsammans med Katarina Lycken Rüter skrivit Fakta om Sápmi (för yngre läsare, Nypon förlag 2022) och Sápmi (för äldre barn och ungdomar, Vilja förlag 2022).
Dessutom finns förstås många skönlitterära verk, för som en amerikansk bibliotekarie skrev i ett inlägg jag såg häromdagen: ”nonfiction = learning through information, fiction = learning through imagination”.
Jag hoppas att det framöver kommer många fler faktaböcker om Sveriges nationella minoriteter och Sveriges koloniala historia. Vi på faktabok.se skriver gärna om dem!
Som skolbibliotekarie har jag ofta möten med elever och föräldrar för att vi ska fixa konton till Legimus. För er som inte känner till Legimus är det en app, och en webbplats, där människor med ett läshinder som beror på funktionsnedsättning får tillgång till böcker i talboksformat. För barn och unga finns böckerna oftast som både text och ljud i appen. Legimus är en väldigt fin förmån som finns till tack vare en undantagsbestämmelse i upphovsrättslagen – detta för att alla människor ska kunna få information och litteratur på det sätt som passar dem bäst.
När jag har de här Legimussamtalen brukar jag slå ut armen mot skönlitteraturen och säga att nästan alla barn- och ungdomsböcker på svenska finns i Legimus. Och så är det, väldigt sällan råkar jag ut för att en bok vi söker inte finns där. Men hur är det med facklitteraturen för barn och unga?
Jag kontaktade Myndigheten för tillgängliga medier, som sköter bland annat Legimus, och fick tala med barnbibliotekarie Ida Bengmark.
Hon berättade att faktaböcker inte alls finns inlästa i lika hög grad som skönlitteratur.
En anledning är att det är större efterfrågan på skönlitteratur för barn och unga än facklitteratur. Men det är också svårt att göra en inläsning av en faktabok för barn riktigt bra. Det är till exempel sällan självklart i vilken ordning man ska läsa texten på en sida. Och tabeller, symboler, bilder med insprängd text… hur ska dessa läsas in i en talbok? Risken är att inläsningen blir förvirrande och inte så lätt att ta del av.
Böckerna i Legimus ska helst passa för människor med olika läshinder, det kan vara dyslexi eller koncentrationssvårigheter men också synnedsättning. Ida berättar att ibland kan de läsa in en beskrivning av en bild, för att synskadade personer ska förstå bilden. Men risken är att inläsningen då blir ännu rörigare. Ibland väljer de att tillgängliggöra en bok och skriva ”Facklitteratur för seende” för att markera att man behöver kunna se boksidorna också, inte bara lyssna till inläsningen, för att ha glädje av talboken.
Om man tror att en speciell faktabok skulle funka bra som talbok tar Myndigheten för tillgängliga medier gärna emot inläsningsförslag, berättar Ida. Det är lite olika hur lång tid det tar innan den inlästa boken är klar, oftast 2-3 månader. Det är bibliotekarier som kan lämna förslag, så prata med en skolbibliotekarie eller någon på folkbiblioteket så kan de hjälpa till med detta!
Legimus har en fin webbplats där man kan läsa och lära sig mer om bland annat talböcker. I den lila randen i överkanten kan man klicka på ”Barn & unga” för att få boktips. På första sidan finns också en enkel sökfunktion för att leta efter böcker.
Om man i stället klickar på ”Avancerad sök” så hittar man en utmärkt tydlig sida för att kunna söka på barn som målgrupp, facklitteratur och så ett ämnesord. Det är ju bra att kunna leta efter böcker om ett ämne, inte bara efter en specifik titel. Tyvärr krånglar sökningen en del just nu, webbplatsen är rätt nyligen omgjord. Så blir det ett magert resultat på sökningen kan det ändå finnas böcker. Förhoppningsvis rättas felet till snart.
Pst! Talbok=inläst bok som är tillgängliggörs gratis för personer med läshinder Ljudbok=kommersiellt inläst bok som vem som helst kan få lyssna på om de betalar
I sociala medier har jag fått syn på att Veronica Sarge Cech som håller på med Shared reading delvis använder sig av faktaböcker. Det har gjort mig nyfiken och nu har Veronica varit vänlig att låta sig intervjuas för faktabok.se.
Vad är egentligen Shared reading? – Det är en metod för att jobba med läsning som arbetades fram av Jane Davis i slutet av 1990-talet i Liverpool. Man bryter ner litteraturen i mindre delar som man läser tillsammans och samtalar om. Tanken är att det ska vara läsfrämjande men också hälsofrämjande. Det gäller att få bort prestige och motverka föreställningen om att litteratur är svårt.
Du testar Shared reading med barn som inte går i vanlig skola, det är på Åland där hemskolning är tillåtet. Berätta hur en träff med barnen kan gå till! – Grunden är att jag har förberett mig med en bok som jag tror kan intressera och engagera gruppen, utifrån vad vi pratat om vid tidigare träffar. Det är ett gäng i åldrarna 5-13 år så läsförmågan är varierad. Jag läser ett stycke högt rakt igenom, så frågar jag barnen ifall de tyckte att jag läste lagom snabbt och lagom högt och sedan läser jag texten rakt igenom en gång till. Därefter läser jag, eller någon av deltagarna som vill, en kortare del av texten i taget och så samtalar vi om det vi läst. Mot slutet av träffen läser vi igenom hela texten en gång till, och då känns det nästan som en ny text – efter allt vi pratat om. – Min roll som samtalsledare är att leda och styra samtalet, men det handlar inte om auktoritet. Tanken är att deltagarna inte ska uppfatta samtalet som krävande, de måste inte prestera något utan det är jag som håller koll. Jag ser till att vi återknyter till texten på slutet ifall samtalet dragit iväg åt något annat håll. När träffen är slut får barnen med sig varsitt exemplar av boken hem så de kan läsa vidare, kanske tillsammans med sina föräldrar.
Hur kommer det sig att du använt faktaböcker, det brukar väl mest vara skönlitteratur man använder i shared reading-sammanhang? – Jag lyssnar till barnen och det finns ett stort intresse för faktaböcker. Det blir en liten utmaning att hitta passande böcker, det behöver vara berättande faktaböcker med bilder och en del text som man kan fundera över. Böcker med bara uppräkningar av faktauppgifter blir inte bra. Vi har använt några böcker som är en blandning av skönlitteratur och fakta, till exempel Nina & Nino lär om dinosaurier av Fabrice Erre och Sylvain Savoya. Den har ett tydligt narrativ med två barn, men är full med fakta.
– Giraffens hjärta är ovanligt stort av Sofia Chanfreau med bilder av Amanda Chanfreau är en skönlitterär bok där varje kapitel har namngetts med ett påstående som låter som fakta. Exempelvis kapitel ett: ”Giraffen har inga stämband”. Sedan kan vi diskutera och försöka reda ut om detta är korrekt eller påhittat. Det här faktapratet kan göra att barnen sedan blir intresserade även av den skönlitterära texten”.
– Även de skönlitterära texter vi läser försöker jag använda för att få in fakta och källkritik. Är det som står möjligt i verkligheten? Ibland jämför vi skönlitterära texter och/eller olika faktatexter med varandra för att se om de överensstämmer.
Vad är det som är ”hälsofrämjande” i dessa träffar? – I shared reading lägger man mycket tid på att skapa god stämning och bygga upp självförtroendet i gruppen. Det finns inga rätt eller fel, man kan prata om sådant man inte riktigt tänkt klart kring – det är ingen som bedömer det man säger. Shared reading får aldrig vara ett tvång, jag läser högt och vill någon annan läsa får de det. Ingen ska tvingas att säga något eller prestera. Det är magiskt när någon som förut varit tyst vill säga något. – Jag tror vi som jobbar med shared reading jobbar på olika sätt beroende på vilka grupper vi möter. Jag utgår från shared reading men jag kanske förändrar metoden lite grand. Träffarna ska vara inbjudande och inkluderande, det är viktigare än att följa regler tycker jag. – Var inte rädd för tystnaden – låt det vara tyst! Det kändes svårt i början, men det ligger mycket i tystnaden.
