Nederst på alla de cirka 30 uppslagen i Fatta grejen med ormar finns en månghörning med en kortfattad faktatext om ormar. Varje sådan här kort text har rubriken ”Fattagrejen!” och det står till exempel
Fatta att alla ormar äter djur! Det finns inga ormar som bara äter växter.
eller
Kan du fatta att stora boaormar kan svälja hela hundar, grisar, hjortar och ibland till och med människor?
Det är alltså ganska korta faktauppgifter förmedlade i 2-4 meningar. Resten av varje uppslag består av skojiga illustrationer med skämtsamma pratbubblor. Visst lär man sig en del om ormar av de korta textsnuttarna. Hur de ömsar skinn, att de kan svälja väldigt stora byten eftersom deras käkar inte sitter ihop och att den kluvna tungan används för att lukta med. Någon enstaka uppgift känns lite tveksam, som att ormar ”hela tiden måste flytta mellan skugga och sol” för att de är växelvarma. Skämten i illustrationerna tror jag tilltalar läsare i alla åldrar.
Fatta grejen med ormar är en av hittills sju böcker i serien Fatta grejen med från Hegas förlag. Hegas ger ut lättläst litteratur och jag tror den här boken kan funka utmärkt för elever som kämpar med läsningen. Den som får brottas lite med den korta faktatexten kan sedan titta på bilden, läsa de enkla pratbubblorna och så känna sig smart när den förstår skämtet.
För min del kunde författarna gärna tagit bort det där med ”fatta att…” eller ”grejen med…” som nu står i varenda faktaruta, men det kanske finns andra som tycker att det är festligt.
Cilla Dalén
Fatta grejen med ormar Författare: Alain M. Bergeron och Michel Quintin Illustrationer: Sampar Översättning: Johanna Brock Hegas 2023 ISBN 9789180087711 63 sidor Provläs
I år har Fabian Göransons tredje del i serien Sveriges fantastiska historia kommit ut. Den heter Medeltiden och beskriver i ord och bild fyra olika miljöer och århundraden. 1100-talet skildras genom att vi får möta en familj på en brytegård i Östergötland. Familjen arbetar på åkern, deras lilla gård och landskapet beskrivs och så skildras ett besök i kyrkan på söndagen med efterföljande häradsting. På 1200-talet är det ett nunnekloster som är i fokus, 1300-talet representeras av en skomakardotter i Visby och på 1400-talet är det en ung adelsman som får vara i centrum. Förutom de olika miljöerna och de personer som hör till beskriver Fabian Göranson även viktiga historiska händelser under medeltiden.
Bilderna skildrar enkelt och tydligt miljöer, redskap och kläder. Ibland är det korta sekvenser med bilder som beskriver ett skeende, till exempel hur man tillverkade skor på medeltiden. Figurerna i teckningarna är ibland utrustade med pratbubblor, oftast för att delge information men en del skämtande förekommer också.
Språket är tydligt och inte tillkrånglat, men med en hel del avancerade ord. Bilderna stödjer förståelsen men jag tror att många barn behöver ha en vuxen medläsare som kan förklara en del termer.
Och som vanligt när jag läser en bra faktabok för barn lär jag mig saker själv, trots att jag har läst mycket om medeltiden förut. Det är framför allt för att boken ibland blir väldigt konkret. Inte visste jag att nunnor som kopierade böcker på pergament kunde sudda genom att helt enkelt skrapa bort bläcket med en kniv. Men nu vet jag det. Jag har inte heller tidigare funderat över vad bläcket var gjort av… här lärde jag mig att det kunde vara sot, vin, järn, gummi och galläpplen.
En sak som förbryllar mig är de fyra miljöernas autenticitet. Brytegården kallas Grantorp och jag gissar att den är fiktiv, det är svårt för mig att kontrollera. Klostret Riseberga har funnits på riktigt, liksom staden Visby förstås. Men riddarborgen Galteholm i Västergötland – hur är det med den? Jag hittar ingen information om att den är en historisk realitet. För övrigt så ser själva huvudbyggnaden väldigt mycket ut som Glimmingehus i Skåne. Det kanske inte spelar någon roll, men jag blir lite förvirrad av blandningen.
Sammanfattningsvis rekommenderar jag boken till alla historieintresserade personer i olika åldrar. Den är säkert utmärkt att högläsa tillsammans och jag tror att barn som fått den högläst för sig gärna tittar vidare på bilderna.
+ Faktagranskad – Innehållsförteckning, register och ordförklaringar saknas
Cilla Dalén
Medeltiden Författare och illustratör: Fabian Göranson Rabén & Sjögren 2023 ISBN: 9789129742558 59 sidor Provläs
I första kapitlet i boken Koll på rasism reder författaren Anna Adeniji ut begreppen ”rasism som identitet” och ”rasism som makt”. Rasism som identitet innebär att någon är konsekvent rasistisk, den anser att personer från det egna landet eller som har den egna hudfärgen är bättre än andra. Det finns inte så många personer i Sverige som har rasism som identitet, men alla kan ibland säga något rasistiskt. När man talar om rasism som makt handlar det om vem som får synas i offentligheten, vad som anses vackert och vem som bestämmer. Samhället behandlar inte människor lika.
I följande kapitel presenteras rasismens fyra grundläggande idéer: olikhet, renhet, hierarki och dominans. Och så säger författaren att för att kunna kalla sig antirasist måste man aktivt motarbeta rasismen.
Hur rasismen märks i samhället och i kulturen ges exempel på i två kapitel och sedan följer en redogörelse för viktiga delar av historien. Kolonialismen och slaveriet finns med förstås, liksom rasbiologin och dess historia. I boken berättas både om svenska och internationella personer och skeenden, och vår samtid med vit maktrörelsen har ett eget kapitel.
Efter ett kapitel om vardagsrasism kommer på slutet ett avsnitt med tips om hur man kan göra något åt rasismen. Där nämns några organisationer som är aktiva mot rasism och så finns en punktlista med vad man kan göra själv.
Det märks att författaren Anna Adeniji kan sitt ämne. Hon har disputerat inom genusvetenskap och specialiserat sig på bland annat normer och rasism. Boken är utgiven på lättlästförlaget Nypon och således är texten välstrukturerad, begriplig och inte så lång. Ord som inte förekommer i vanligt vardagsspråk förklaras, ibland i löpande text och ibland i särskilda ordförklaringar. Layouten är omväxlande men inte rörig. Det finns både innehållsförteckning och register som stöd för läsaren.
Ämnet är förstås tyvärr väldigt angeläget och jag tror att Koll på rasism kan hjälpa personer som funderar och är bekymrade över vad som händer omkring oss. Jag tycker också att den bör passa utmärkt i skolan eftersom den reder ut företeelser och historik på ett tydligt sätt utan att det på något sätt blir barnsligt.
+ Lättlästa boktips och länkar till webbsidor med bra information
Cilla Dalén
Koll på rasism Författare: Anna Adeniji Nypon förlag 2023 ISBN 9789179878887 61 sidor Provläs
”Den här boken handlar om att våga vara modig för att hjälpa någon annan – det som brukar kallas civilkurage.”
Det står i inledningen till Vågar du? En bok om civilkurage av Ella Fronczak. Författaren fortsätter med att ge exempel på handlingar i vardagen som kan vara exempel på civilkurage, som att ta kontakt med en person som ser ensam ut på en fest, eller stå upp mot mobbare. På så sätt kan man vara en förebild för andra och en viktig person för den man hjälper. Dessutom mår man själv bra av att göra gott för andra.
Skillnaden mellan att vara snäll och att ha civilkurage är att när det gäller civilkurage handlar det om en situation som innebär en risk. Det kan vara att man riskerar sitt eget liv men också sådant som att man själv kan bli utfryst.
Det mod som krävs för att visa civilkurage kan man träna upp, hävdar författaren. Man kan börja med att säga ifrån i situationer där någon blir utsatt. Eller så kan man gå med i en organisation, i slutet av boken finns tips på sådana.
Huvuddelen av boken upptas av beskrivningar av människor som visat civilkurage. Det är kända historiska personer, uppdiktade hjältar i böcker och så några svenska nutida människor som fått pris på Svenska hjältar-galan.
Boken är välskriven, det är lätt att förstå vad författaren menar och det är inspirerande att läsa om alla bra saker som människor har gjort. Kanske skulle jag velat ha lite mer förklaringar av det där tränandet: varför det funkar att träna upp sitt mod att stå upp för det rätta och lite mer konkret hur sådan träning skulle kunna se ut.
Jag tycker också om bokens illustrationer och formgivning. Det är stora färgytor på de flesta uppslag, enkla bilder och ibland mycket stor text. Andra uppslag har mer traditionellt utseende med vita sidor med text i mindre storlek och bilder bredvid. Det finns fotografier och teckningar, och en del citat från kända personer som får ta stor plats. Sammanlagt ser boken lockande och omväxlande ut när man bläddrar i den, men jag skulle önskat att framsidan var lite mer iögonfallande.
Cilla Dalén
Vågar du? En bok om civilkurage Författare: Ella Fronczak Illustratör: Ida Sundell Punkt förlag 2019 ISBN: 9789151923949 81 sidor
Nästan 6000 personer i Sverige sitter i fängelse och de flesta är män. Hussein var en av dem, men har numera avtjänat sitt straff och arbetar med att hjälpa unga som vill bort från kriminaliteten. I den lättlästa reportageboken I fängelse berättar Helene Lumholdt om Husseins liv och vad som fick honom att begå brott. Boken är skriven i tredje person, men texten innehåller många citat med Husseins egna ord. Läsaren får följa hans liv från uppväxten i Irak, den första tiden i Sverige och skolsvårigheter som inte uppmärksammas. Så småningom börjar han stjäla och utpressa jämnåriga på pengar, vilket ger honom en känsla av makt. Men vuxenlivet är svårt och till sist händer något som leder till att Hussein häktas. Efter ett år i häktet döms han till tre och ett halvt års fängelse. Ungefär där slutar del 1 av boken.
I del 2 får läsaren besöka fängelset Beateberg, med Hussein som guide. Här beskrivs de olika platserna i fängelset men också vardagen för fångarna – allt från bråk och konflikter till stöd från personalen och möjligheten att studera. Den sista tiden av sitt straff får Hussein avtjäna på en öppen anstalt och de sista tre månaderna är han hemma med fotboja. Även det skildras. Till sist förklaras att kriminalvård – utöver straff – innebär behandling och utbildning. Hussein säger: ”I fängelse finns det hjälp att få för den som vill ta emot den.” Men han konstaterar också att det är ett helvete att sitta i fängelse och förlora sin frihet.
Jag tycker mycket om den här boken. Den är saklig, lättillgänglig och intressant. Det finns en tydlig innehållsförteckning och en struktur som gör det väldigt lätt att följa med i texten. Texten kompletteras av många foton, framförallt av olika miljöer i fängelset. Men här finns också en berörande historia om en man som hamnat snett, straffats för sina brott och faktiskt lyckats vända sitt liv. Det är hoppfullt, och samtidigt är skildringen av tiden i häkte och fängelse riktigt avskräckande. Oavsett hur fina svenska fängelser är måste vem som helst må dåligt av att inte få gå utomhus på ett år. Det är vad som händer Hussein i häktet.
Min enda invändning är att ordet ”arresterad”, som inte används i Sverige, förekommer i boken. Visserligen är det i ett citat, men jag hade hellre sett en korrekt term, som i det här fallet tycks ha varit ”gripen”. Men sammantaget är detta en mycket intressant bok som kan passa läsare från mellanstadiet och uppåt. Det lättlästa språkets koncentrerade form kan fånga mycket på bara några få rader, som i det här stycket:
”Många spelar hårda i fängelset. Men de flesta är egentligen rädda. De är trötta på att leva kriminellt och längtar efter trygghet och kärlek.”
Annelie Drewsen
I fängelse Författare: Helene Lumholdt LL-förlaget, 2023 ISBN: 9789189149496 87 sidor Provläs
Igår på Bokmässan i Göteborg ordnade Sveriges författarförbund en programpunkt på Litteraturscenen med rubriken Sanning och stil. Sakprosa var ämnet och programpunkten innehöll ett samtal mellan
Anna Ljungstrand, Sveriges första och nytillträdda professor i sakprosa, verksam vid Linnéuniversitetet,
Ingrid Carlberg, ledamot i Svenska akademien och författare till bland annat stora biografier om Alfred Nobel och Raoul Wallenberg och
Karin Westin Tikkanen, som också är författare av facklitteratur, men här i egenskap av representant för Författarförbundet ledde samtalet.
Jag lyssnade ivrigt för att försöka förstå hur de använder begrepp och hur de tänker runt sakprosa för vuxna. Min utgångspunkt är att detta kan vara relevant även för facklitteratur för barn och unga.
Först av allt förvånades jag över deras användning av termen ”sakprosa”. För dem är den ett paraplybegrepp som innefattar till exempel manualer, berättande reportage med mera. De använder begreppet ”litterär sakprosa” för den sortens litteratur som var föremål för samtalet. Jag har nog tänkt att begreppet sakprosa inte innefattade sådant som recept, men där får jag tänka om.
Samtalet rörde sig sedan mellan rubrikernas ord ”sanning” och ”stil”, de samtalade om hur kan man skriva gestaltande och åstadkomma en spännande och intressant läsning utan att som författare lägga egna fantasier till fakta. Det går, och Ingrid Carlberg talade om hur hon genom en omfattande notapparat vill visa eventuella skeptiker att allt hon skriver faktiskt går att belägga i källor av olika slag. Hon var uppenbart förargad på att förlag idag är ovilliga att låta böcker innehålla alla de noter hon som seriös författare vill kunna ge läsaren.
Omfattande system med noter är mycket ovanliga i faktaböcker för barn, men jag kom och tänka på att jag hört författare till faktaböcker för barn som försökt få förlag att utrusta deras böcker med till exempel register, men fått nej. Konstigt att förlag inte vill hjälpa läsare att handskas med facklitteraturen på ett rimligt sätt!
I samtalet användes termen ”läsarkontrakt” som jag tror innebär att författaren på olika sätt tydligt signalerar att detta är sakprosa och att läsaren därmed kan förvänta sig att det som står i texten är sant. Läsarkontraktet kan upprätthållas genom att författaren synliggör sig själv som forskare och sin process för att finna någon sorts sanning. Jag som vuxen läsare uppskattar mycket sakprosaböcker som är skrivna med ett narrativ som delvis följer författarens sökande efter information. Detta sätt att skriva är ovanligt i facklitteratur för barn och unga, men ibland blir jag glad av att författarrösten träder fram och förklarar att vissa företeelser inte går att säkert förklara. Det hjälper läsaren att förstå att det finns en författare bakom texten, och det ökar tilltron till det som faktiskt står i boken.
Ingrid Carlberg sa att när en forskare har gjort en doktorsavhandling om ett ämne så har den ungefär hälften av den informationsmängd som behövs för att skriva en gestaltande sakprosatext om samma ämne. Förutom det strikt vetenskapliga behövs det mycket kringinformation för att skapa en intressant text om ett skeende eller en person.
Panelen nämnde att förlag kan vara ovana att källkritiskt granska sina författare. Det juridiska ansvaret för texten ligger ju också på författaren, till skillnad från när texter publiceras i tidningar och det finns en ansvarig utgivare. Det där var intressant att höra, det är viktigt även när man läser vuxenlitteratur att kolla vem författaren är och ifall böcker är faktagranskade. Det slarvas inte endast med böcker för barn!
De här ämnena som togs upp under samtalet är relevanta och intressanta för sakprosan för barn och unga. Hur skriver man så att det blir intressant och spännande utan att röra sig för långt från sanningen? Hur skapas och upprätthålls läsarkontraktet mellan författare och det läsande barnet? Hur kan förlagen sköta sitt arbete så att barn och unga som är intresserade av verkligheten inser att läsning av facklitteratur kan vara ett utmärkt medel för att få korrekt information och en djupare förståelse av komplexa fenomen?
Jag har läst fem olika böcker som handlar om sovande djur. Det började med att jag fick Djuren sover av WWF och Oskar Jonsson (Bonnier Carlsen, 2022) i min hand. I boken samsas foton med gulliga färgillustrationer av Oskar Jonsson. Varje djur får ett uppslag där bilderna tar störst plats. Samspelet med fotona och illustrationerna är väldigt fint och skapar en tilltalande helhet. Den korta texten är intressant, lätt att läsa och har ibland ett du-tilltal. På vissa uppslag finns en liten robot som kommer med korta frågor och kommentarer. Denna bok ingår i serien Världens vilda djur och royaltyintäkterna går oavkortat till WWF.
Snart upptäckte jag att det finns en bilderbok med exakt samma titel – Djuren sover – av Kjersti Annesdatter Skomsvold och Mari Kanstad Johnsen (Rabén & Sjögren, 2023). Den är översatt från norska av Ellen Karlsson. Det här är en skönlitterär bilderbok om Bo som är ”full av bus”. När det blir läggdags ställer han sig på ett ben och förklarar för mamma att han redan lagt sig. ”Vad menar du?” frågar hon. Då förklarar Bo att han är en papegoja. På nästa uppslag syns en papegoja och i dialogform förmedlas lite fakta om hur papegojan sover. Så här fortsätter det och Bo sover som en ko, en björn, en havsutter, en valross och ytterligare några djur tills han till sist somnar och mamma viskar att han är en tornseglare. Det här är ingen klassisk faktabok, utan en skönlitterär berättelse där fakta smygs in hela naturligt. Illustrationerna fångar både Bos lek med mamma och den föreställningsvärld som de delar med varandra. Bilderna är färgstarka, ofta med starka kontraster och intressanta kompositioner samt med en stil som lånar element från barns egna teckningar. Det här boken fångade mig direkt. Samspelet mellan bild och text är perfekt och det finns en oemotståndlig värme i gestaltningen av relationen mellan mamma och barn. När Bo blir en havsutter säger mamma: ”Jag bäddar in dig i lite tång, fäster dig som i ett ankare. Jag håller hårt om dig. Då kan du inte försvinna.”
Två år tidigare kom Sova som en haj av Lisa Ragvals och Emma Göthner (Alfabeta, 2021). Den bygger på exakt samma grundpremiss som föregående bok: ett barn som förhalar sänggåendet genom att låtsas sova som olika djur. Här är det Billie som säger till pappa att hon är en fladdermus, en snigel, en haj och så vidare. Även i denna bok finns det en skönlitterär ramberättelse, men faktainslagen är tydligare. Varje djur har ett eget uppslag med rubrik och ett eller två stycken text om hur djuret sover. Illustrationerna är charmiga och låter även här barnet kliva rakt in i sin fantasi. Det sista djuret som beskrivs är ”Barn” och där handlar det helt enkelt om hur människor sover. Boken är faktagranskad.
I Snark! – så sover djuren av Sara Åhlström och Rickard Blom (Idus förlag, 2021) berättas i korta texter och humoristiska och färgstarka illustrationer om hur en rad djur sover. Här får djuren namn (som koalan Barbro, vithajen Kurt och havsuttrarna Selma och Ruben) och gör ibland mänskliga saker som att läsa en bok (under vatten!), bära kläder och ha partyhatt (också det under vatten!). Det finns ett genomgående du-tilltal, som på sista uppslaget undrar: ”Och du då? Hur sover du?” Det finns säkert de som roas av den här typen av bok, men själv tycker jag att humorn är lite väl flåsig. Även den här boken är faktagranskad.
Den sista boken jag har läst är Sov gott – upp och ner & under vattnet! av Thérèse Bringholm, Inger Scharis och Lena Forsman (En bok för alla, 2013). Jag hittade en utgåva från 2013 på biblioteket, men den gavs ut första gången redan 2010. Det här är en bok som utnyttjar bläddringseffekten genom att ställa en fråga till läsaren och ge svaret på nästan uppslag: ”Men sova flera månader i sträck – vem gör det?” På uppslaget efter presenteras igelkotten som ”rullar ihop sig till en liten boll och sover hela vintern i en hög med kvistar och löv”. Även här är illustrationerna humoristiska, men inte riktigt lika uppskruvat som i föregående bok. Visst snuttar en orm på en napp och en tornseglare har fått strumpor, men framförallt är det mimiken hos djuren förmänskligats på ett ganska charmigt sätt. Det här är den enda bok där havsuttern inte är med – kanske världens gulligaste sovande djur?
Att läsa flera böcker med likartat faktainnehåll är intressant. Om jag ingick i ett arbetslag på en skola skulle jag kunna tänka mig att närläsa flera böcker på detta sätt och ha dem som utgångspunkt för att diskutera exempelvis litterär kvalitet. Det blir väldigt konkret utifrån skillnaderna mellan olika verk. På samma sätt skulle dessa böcker kunna vara underlag för en diskussion om gränsdragningen mellan fakta och fiktion, exempelvis med hjälp av den modell som Elsa Gómez presenterar i sin bok Faktaboken som pedagogisk resurs. Jag kan också tänka mig att det kan vara givande att läsa böckerna, eller delar av dem, tillsammans med barn och göra jämförelse. Flera av djuren återkommer, och det skulle vara enkelt att låta eleverna närläsa olika slags texter om och bilder av samma djur. I vilken bok lär man sig mest om havsuttern? Vilka bilder är mest realistiska, informativa eller intresseväckande? Hur svåra är texterna i de olika böckerna? Vilken bok vill man läsa igen – och varför?
Annelie Drewsen
Djuren sover Författare: Världsnaturfonden WWF Illustratör: Oskar Jonsson Bonnier Carlsen, 2022 ISBN: 9789179771058 32 sidor
Sova som en haj Författare: Lisa Ringvals Illustratör: Emma Göthner Alfabeta, 2021 ISBN: 9789150121360 32 sidor
Snark! – så sover djuren Författare: Lisa Ringvals Illustratör: Emma Göthner Idus förlag, 2021 ISBN: 9789150121360 32 sidor
Sov gott – upp och ner & under vattnet! Författare: Thérèse Bringholm och Inger Scharis Illustratör: Lena Forsman En bok för alla, 2013 ISBN: 9789172216655 30 sidor
”Det var som om sorgen hade blivit en livsstil bland oss. Den band oss samman och definierade våra liv”, skriver Faysa Idle efter att hennes äldre bror blivit mördad och familjen ska ta avsked av honom. Runt omkring dem finns fler somaliska mammor som också begravt sina söner. Böner och gråt hörs från systrar och bröder, söner och döttrar, mammor och pappor.
Ett ord för blod är en självbiografisk skildring av en ung kvinna som växer upp i ett sammanhang där en kriminell livsstil ofta tycks vara det enda alternativet. Redan som barn får hon lära sig av sin äldre bror hur hon ska agera om polisen knackar på dörren. Det som från början är ett slags lek blir så småningom vardag, och polisrazziorna blir med åren så vanliga att det inte är någon idé att laga det uppbrutna dörrfodret.
Det är modigt av Faysa Idle att berätta sin historia. Hon är omgiven av personer med stort våldskapital och familjen har under lång tid levt med en stark hotbild. En av hennes bröder har en framträdande roll i ett gäng i Järvaområdet. Faysa Idle berättar konkret och reflekterande om hur hennes eget liv, som en somalisk tjej i Tensta, påverkas av den gängkonflikt som eskalerade i Järvaområdet under några år. Hon försöker hålla sig neutral i konflikten, men det är i praktiken omöjligt att helt stå utanför.
Den som har läst Diamant Salihus Tills alla dör kommer att känna igen själva konflikten, men får här ett helt annat perspektiv på händelserna. Starkast är de konkreta scener där Faysa Idle skildrar exempelvis hur några bråkiga tonårstjejer plötsligt blir inbrottstjuvar, eller en flykt i bil från ett bröllop där ett massmord nyss avvärjts. Det är skrämmande att följa hur vänskap mellan jämnåriga under de tidiga tonåren åren övergår i en dödlig rivalitet. Hur kan killar som varit bästisar som barn skjuta ihjäl varandra? Boken ger inga enkla svar på det, helt enkelt för att det inte finns. Idle berättar om hur hennes och andra ungdomars liv påverkas av familjeförhållanden, krigstrauman, skolsituationen, hedersnormer, religiös extremism, gängrivaliteter och droger, hela tiden förankrat i verkliga personer, platser och händelser. Hon skriver både konkret och reflekterande.
Jag har själv bott och arbetat i de områden Idle skriver om och kan båda känna igen en hel del och förvånas över annat. Det är precis som Idle konstaterar: ”Man kan säga att vi lever i parallella världar i Sverige. Det är samma land men ändå helt olika platser. Att åka bara en kilometer kan ibland vara att åka hundratals mil. Det händer att någon från vår dimension tar sig över till den andra sidan, det andra landet.” Tack vare Idles bok får jag syn på en dimension av verkligheten som jag inte haft tillgång till tidigare.
När allt annat i livet är kaos vänder sig Faysa Idle till orden, poesin och böckerna. Skrivandet ger mening och i orden och formuleringarna formas ett sällsynt hopp. Faysa Idle känner sig ibland som Pippi Långstrump och vill gå sin egen väg, vilket är svårt i en värld där männens lagar styr. Nu debuterar hon med en angelägen och stark självbiografisk skildring och vägrar låta sig tystas.
Den första upplagan verkar vara slut, så jag hoppas att förlaget ser till att rätta några störande korrekturfel när fler böcker trycks. För detta är en bok som många kommer att vilja läsa. Även om den är utgiven för vuxna läsare kommer många ungdomar från högstadiet och uppåt att vilka läsa den här boken.
Boken Afrosvenskar – 15 berättelser ur historien (Lilla Piratförlaget, 2023) lyfter fram några hittills osynliga människoöden i svensk historieskrivning. Den 23 september arrangerades ett panelsamtal på Etnografiska museet med författaren Johanna Berg och illustratören Maria Fröhlich. Moderator var Johanna Lundin.
Att facklitteratur för barn och ungdomar får ta plats på det sättet är ovanligt, och bara det gjorde mig på gott humör. Men den stora behållningen var förstås samtalet om boken, som bygger på ett ofta knapphändigt arkivmaterial. Johanna Berg arbetar till vardags på Statens museer för världskultur, där Etnografiska museet ingår. Hon har i flera år arbetat med Afrika pågår, ”ett utforskande och metodutvecklande dialogprojekt med syftet att lyfta fram nya perspektiv på den afrikanska kontinenten med och av svenskar med afrikanskt ursprung”.
Inom ramen för projektet grävde hon fram en lång rad afrosvenska människoöden ur arkiven och skrev texter som publicerades på webben. Maria Fröhlich gjorde porträttbilder av personerna. Det är detta material som utgör grunden för boken, men det har kompletterats och texterna anpassats till yngre läsare. Åldern som anges är 12 år och uppåt.
Så hur gör man för att finna afrosvenskarna i arkiven? De flesta personer som bott i Sverige återfinns i kyrkoböcker och folkbokföring, men där anges inte hudfärg.
– Man får leta efter svarta personer i arkiven genom ord vi inte längre använder. Sedan kan man lägga ihop olika pusselbitar, förklarade Johanna Berg.
Det kan till exempel finnas omskrivet att en svart person arbetar på en fabrik i en stad, men utan att personen namnges. Tillsammans med andra källor kan en sådan tidningsnotis utgöra källmaterial i boken. Andra personer, som Gustav Badin, är redan välkända och betydligt mer omskrivna.
Illustratören Maria Fröhlich har också använd historiskt källmaterial för att skapa sina bilder. Ibland har det funnits fotografier eller målningar av personerna att utgå ifrån, men ibland har hon fått skapa helt egna bilder. Även kläder, möbler och andra detaljer i bilderna bygger på ett historiskt källmaterial.
– Jag har valt en semirealistisk stil, för att bilderna inte är någon absolut sanning. Alla illustrationer är en tolkning av verkligheten och jag vill att man ska vara medveten om att det är en illustratör som gjort de här bilderna.
Maria Fröhlich har haft en ambition att göra porträtten levande, så att personerna ser ut att ha ett eget inre liv. Jag har själv bara hunnit bläddra i boken, men det var precis det som slog mig omedelbart: att det finns en så stark närvaro och värme i illustrationerna. Det känns verkligen att Maria Fröhlich har tecknat dessa 15 afrosvenskar som om de vore hennes vänner.
Moderatorn Johanna Lundin konstaterade att det inte förkommer bilder av fastkedjade människor eller lynchningar, något man ofta stöter på när svart historia skildras och särskilt i ett amerikanskt perspektiv.
– Det behövs ingen triggervarning. Tack för att jag kunde läsa boken utan en klump i magen! sa hon.
Johanna Berg förklarade att hon valt bort vissa delar av historien, bland annat lynchningar, för att det blev för komplext att skildra för målgruppen. Hon menade också att svart historieskrivning är väldigt präglad av amerikansk populärkultur.
Syftet med den här boken är dock att lyfta fram en del av den svenska kulturhistorien.
– Det är en bok som vill påminna om att Sveriges historia inte är homogen. Människor var inte lika varandra då heller, sa Johanna Berg och fick en varm applåd av den stora publiken.
Samtalet pågick i 45 minuter och det sades förstås väldigt mycket mer än de små glimtar jag valt att lyfta fram här. Tyvärr spelades det inte in, men för den som befinner sig i Göteborg nästa vecka ges två ytterligare tillfällen att höra författaren och illustratören tala om boken: den 27 september på Världskulturmuseet och den 28 september på Bokmässan (semineriekort krävs).
En recension av boken kommer att publiceras här på faktabok.se längre fram.
I Barnens judiska år finns recept, pyssel, förslag till saker att fundera över och påminnelser om hur vi ska försöka vara mot varandra och vår omvärld. Allt är organiserat efter de judiska högtiderna under ett år. Det finns förklaringar till varför högtiderna firas och beskrivningar av hur firandet kan gå till. Ibland finns det sångtexter som jag tror oftast är nytolkningar av traditionella visor.
Boken kallas ”inspirationsbok” och den vänder sig till judiska barn och familjer. Upphovspersonerna vill enligt baksidestexten stötta alla som vill utveckla sin judiska identitet. Vi som inte hör till den kulturen kan förstås också läsa boken, det är intressant och spännande med alla traditioner. Att vi inte är målgrupp märks på att vissa saker som kanske är självklara för judar inte förklaras för oss andra.
Boken är stor och vacker, rejält gjord för att hålla i generationer står det i slutet. Vilken fin tanke!
Barnens judiska år Författare: Johanna Schreiber Illustrationer: Nakima Schreiber Hillelförlaget 2023 ISBN 9789198746624 157 sidor
