För några veckor sedan gick jag på sakprosafestivalen Sakli(g)t på Rikstolvan i Skåne. Festivalen ordnades för tredje året, arrangörer är Rikstolvan, Institutet för samhällsstudier och Linnéuniversitetet. Den första av de tre dagarna ägnades åt att diskutera litterär sakprosa som sådan, medan de två följande dagarna hade mer fokus på författarna och innehållet i böckerna. Det var intressant och lärorikt på en massa olika sätt, och jag vill delge er några fragment från första dagen som jag tycker har relevans även för sakprosa som skrivs för barn och unga.
I ett samtal mellan Mohamed Yussuf, som skrivit om svensk hiphop och Yasin, Steffen Stubager, som skrivit en dansk biografi om Yahya Hassan, och norska litteraturprofessorn Tonje Vold talades om hur författarna kan göra för att vi läsare ska kunna lita på den information eller den bild av verkligheten som författarna målar upp. Om författaren inte tycker att det passar i själva texten kan ett förord eller efterord användas för att beskriva hur författaren sökt information och valt ut vad som är relevant för sin bok.
Jag tror att det är en stor vinst även för den unga läsaren att få stöd för reflektioner runt trovärdighet och källor. För många unga är mer eller mindre seriösa ställen på webben och sociala medier viktiga informationskällor, och ska böcker kunna hävda sig behöver man förstå hur författare arbetar för att kunna skildra verkligheten på ett trovärdigt sätt.
Författaren Göran Rosenberg, norska litteraturforskaren Janicke Stensvaag Kaasa och journalisten Marit Kapla diskuterade författarens synlighet i texten. Där talades om fördelar med att avsändaren synliggörs i texten, och en artikel Kaasa skrivit, tillsammans med Johan L. Tønnesson, Samhandlingens poetikk nämndes. I den artikeln analyseras den norska succéboken Maskiner som tenker på ett sätt som gör att jag tror att den delvis liknar vissa barnfaktaböcker – detta genom att författaren tilltalar läsaren med ett ”du” och också inkluderar läsaren på ett sympatiskt sätt i ”vi”. Nu när jag läser artikeln Samhandlingens poetikk får jag syn på flera intressanta sätt att analysera texter, så är du nyfiken på sådant så kika gärna på artikeln (redan på förra årets Sakligt-festival förstod jag att forskningen runt sakprosa är mer etablerad i Norge än i Sverige).
Ja, ordentliga analyser av facklitteratur för barn ser jag mycket lite av. Jag skulle önska att det skrevs fler uppsatser som behandlar facklitteratur på litteraturvetenskapliga kurser om barn- och ungdomslitteratur.
Från ett samtal mellan litteratursociologen Ann Steiner, Expressens kulturchef Victor Malm, som även är litteraturvetare, och översättaren och kritikern Rebecka Kärde har jag antecknat att det talas för lite om sakprosans form. Det framfördes att det behövs en välformulerad sakprosa för att kunna stå sig i konkurrensen med till exempel radio och poddar.
Här blir min reflektion att jag själv till och med saknar relevanta termer för att beskriva olika faktaböcker.
Det sista jag från festivalen jag vill nämna här är hur även författare av sakprosa för vuxna saknar kritik som synliggör utgivningen och bidrar till medvetande om kvalitet. Kritikern Sven Anders Johansson, Alexandra Borg som är redaktör för Respons och fackboksförläggaren Lars Molin diskuterade detta. De framförde bland annat att sakprosa recenseras i betydligt lägre grad i tidningarna nu än för tio år sedan och att kritik ibland kan bli oreflekterat positiv på grund av att bokens ämne är angeläget.
Intressant var att deltagarna i detta samtal pratade om recensioner i pressen och vetenskapliga sammanhang, men när vi pratar om hur barn- och ungdomsböcker ska få uppmärksamhet brukar vi också tala om recensioner i pressen men även BTJ-recensioner, sociala medier, författarbesök, bibliotekens boktipsande … Men jag tänkte också på att den kvalitativa kritiken, som går på djupet både i ämne och form, den saknas väl i stort sett helt för facklitteratur för barn och unga?
Cilla Dalén
