Sakprosa för barn och unga hette ett seminarium på Bokmässan som anordnades av Svenska Akademien och Svenska Barnboksinstitutet tillsammans. Det var Stefan Casta och Sarah Sheppard, båda två belönade med tjusiga priser under sista året samt Ingrid Carlberg, Svenska Akademiens nya ständiga sekreterare tillika sakprosaförfattare, som samtalade ledda av Åsa Warnqvist från Svenska Barnboksinstitutet.
Det var ett intressant och roligt seminarium med mycket publik och allmänt lyckat. Jag antecknade, men förstås inte så bra som jag önskar så här i efterhand. Men här kommer i alla fall några minnen:
”Litterär sakprosa” är det som Svenska Akademien intresserar sig för. Det är knepigt med definitioner men Ingrid pratade om ”litteratur om verkligheten med saklig precision”. Informationen ska vara levande berättad och ge läsupplevelser. Litterär sakprosa använder sätt att berätta som även finns i skönlitteratur.
Sarah sa att det måste finnas en dramaturgisk båge, det är ett berättande även om det är sant.
Stefan berättade att han inte vet bestämt vad det kommer bli för genre när han börjar skriva. Han vill skriva utan att behöva sätta etiketter på det han gör. För honom är språket det viktigaste, självklart måste faktan vara korrekt men det är hur han skriver som är centralt.
Både Stefan och Sarah pratade om sitt stora engagemang i de ämnen de skriver om. De har en egen nyfikenhet på ämnet, allt som de inte vet är en drivkraft att lära sig mer och sedan berätta om.
Att sålla i all information är det svåraste. Man måste ha stora kunskaper, sedan ska man bygga en bra text av det, sa Ingrid. Det är massor med research, fyllde Sarah i.
Hon sa också att barn har stor vilja och kapacitet att lära sig grejer, ibland förstår inte vuxna det och tycker att böcker är för svåra för barnen. Stefan talade om vikten av komplexitet i texterna.
Sarah illustrerar ju sina texter själv. En del information passar bäst att förmedla som bilder, annan behöver text, förklarade hon. Stefan talade om glädjen av att ha någon att samarbeta med när det är illustrerade böcker, annars är författandet ett ensamt jobb.
Ja, och på slutet sa Ingrid något om att ”Svenska Akademiens pris till framstående författare av svensk sakprosa för barn och unga” kom till för att ”markera betydelsen av genren”. Förträffligt tycker
Cilla Dalén